Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Per Pennings åldrar - del III - De tjugo


De tjugo, de ljuva unga åren då hyn var slät, blicken klar, armen fast.. Så minns jag det. Eller kanske inte.. Men hur tedde det sig?

Jo, strax efter tonåren så klev Per in i den så kallade ungdomen. Jag hade tråkat mig genom gymnasiet utan något större intresse för studier, hela fyra år på en teknisk utbildning. Efter folköl, fester och en avslappnad look gick jag ut med 3,4 i snitt. Aha - en medelmåtta minsann! Inga stående ovationer från lärarkåren, direkt.

Jag var desillusionerad men samtidigt övertygad om att jag hade svaren på alla livsfrågor. Men det fanns iallafall ingen PLAN för något överhuvudtaget. Egentligen undrar jag numera hur skallen fungerar på en tonåring? Det måste pågå en avancerad re-wiring av all intelligens och logiskt tänkande. Hos mig var tidshorisonten väldigt kort, nån timme sådär tror jag. Det enda jag visste var att jag skulle in i lumpen ett år senare. Jag var skoltrött, troligen för att det var något man skulle vara, och ville tjäna pengar istället, sa jag. Aldrig mer en skolbänk för mig, bestämde jag.

Jag hyrde en liten etta i en större stad och ställde mig vid ett band på en fabrik. Där stod jag i åtta månader och blev än mer uttråkad, medan jag inväntade den något läskiga inryckningen. På min tid blev alla små gossar män genom att göra lumpen, eller värnplikten om vi ska vara helt korrekta. Alla tjejer åkte på språkresa eller som au-pair, medan vi stackars enfaldiga pojkar kläddes i uniform. Rättvist? Kanske inte helt..

Lumpen känns idag som en utomkroppslig upplevelse. Jag är inte ens riktigt säker på att det hände på riktigt. Det var ett år med nästan inget innehåll eller behållning, undantaget att jag jämnt frös vilket gjorde att jag ständigt åt - gav mig åtta nya friska kilon. Ekonomifronten var också eländig denna tid. Som mest 26 kronor om dagen och sedan ett muckarbidrag på tretusen kronor.

Men NU skulle det jobbas och konsumeras! Ett fabriksjobb till, en lite större lya och en liten bil därtill - sedan full rulle. Men någon ekonomiplanering fanns inte. Det var lön in - lön ut i ett evigt kretslopp! Spara? Nej, Per Penning saknade fortfarande insikt..

Stå i en fabrik dag ut och dag in tärde dock på mig mentalt. Det var enahanda, lågavlönat och bara genomtrist, helt enkelt. Efter 2 år fick jag nog, slängde skiftnyckeln och började studera igen. Skolbänken åter, trots alla tidigare försäkringar om att den tiden var över.

Studier på universitetet var en lycklig men fattig tid. Att lära det som man själva väljer är helt skiljt från grundskola och gymnasium, det var skoj. Fyra år och en magistersexamen - sen tog det roliga slut. Dax att jobbe igen, sparkapital fanns det inget.

Ett första jobb i kontorsstolsfalangen påbörjades - knappa på datorn och vända på papper. Jag trivdes bra, trevliga kollegor och chef. Lönen var helt i sin ordning, men den räckte inte till något sparande inte, ansåg jag då. Däremot så började jag och min sambo att titta efter ett hus, så att vi kunde belåna oss lite till. Jisses, det här börjar låta som 'Poor dad'..

Vi fann ett hus vi gillade, lånade sexhundra tusen loppor och flyttade in. Efter sex månader började vi undra varför det luktade mögel..

Detta var precis i skarven mellan det glada 20-talet och depressionens 30-tal. Läs mer i Per Pennings åldrar - del IV - De trettio.

Kommentarer

  1. Ungdom: Den tid då man visste allt och inget förstod.

    Ler och väntar på nästa avsnitt.

    SvaraRadera
  2. Det är så skönt att vara i den åldern nu. Jag är ju 23 år. Tänk dig att kunna och veta allting precis som jag gör. Det är få förunnat ;)

    Rolig läsning!

    SvaraRadera
  3. Kul att läsa den beskrivningen! Känner igen (klart man hade svaren på alla livsfrågor, man visste allt!) och känner inte igen ... :). Jag var faktiskt en extremt medveten tonåring, skaffade bra betyg för att kunna välja vad-som-helst sen. Pluggade direkt efter gymnasiet. Allt skulle gå så fort!. Jag tycker såhär i efterhand att jag hade kunnat slappna av i några år där efter gymnasiet och tänka till lite mer. Jag hade förmodligen valt samma bana, den är rätt, men på ett annat sätt ;).

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg