Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Inga pukor och trumpeter


Det ser inte ut som om Mars månad blir familjen Pennings ekonomiska genombrott. Ingen bleckblåsorkester, ingen trio med Bumba, inte ens en försteklickare med blockflöjt.

Inkomsterna, det vill säga de aktiva, stod inte i proportion till utgifterna. De passiva inkomsterna existerar överhuvudtaget inte. Bah!

Lite sparande blir det. Men bara lite. Och de stackars slantarna fördelas ut på några olika konton - fonder, aktier, semester och buffert heter de, och de hungrar alla efter mer kosing. Några belopp finns dock ännu inte bestämda.

Fru Penning oroar sig lite för att jag vill gneta för mycket istället för att kunna åka på semester, exempelvis. Men det förklarade jag, att så var det inte. Till skillnad från tidigare tänkte jag istället att vi ska ha råd att åka på MER semester, genom lite smart ekonomisk planering. Det vill säga spara undan lite. Det tycktes lugna hustrun. Tills vidare.

Jag har aldrig varit en ekonomisk talang, utan snarare en impulsiv slarver. Och jag lever med det. Gamla synder är mitt eget ansvar, men nu har ett ändrat beteende börjat ge resultat. Jag skyller inte på någon annan än mig själv att jag inte är miljonär idag. Därför bara måste jag tipsa om den här artikeln om svenskarna och deras förmåga att skylla ifrån sig. Läs den och begrunda.
Att se sin egen insats, om den så är framgångsrik eller fullständigt värdelös, ta till sig den och göra något med den - det skapar förmåga till framgång. Att skylla på yttre omständigheter är kontraproduktivt och passiviserande.

Och då kommer jag ofrånkomligt in igen på barn - mina egna. Att lära dem att allt man gör har konsekvenser. Bra eller dåliga. Och att de inte är offer för något de inte kan påverka.

Jag citerar: Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig. Slutcitat.

Kränkt. Kränktare. Kränktast. Kränkt är ett ord jag tycker mycket illa om.

Vill du bli rik? Ekonomiskt oberoende? Tjäna massor av klöver? Börja på hemmaplan.

Jag gillar Ann Heberleins, artikelförfattarinnans åtta råd:

1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.

2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.

3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.

4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.

5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.
6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.

7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.

8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer

  1. Jag fullkomligt hatar och avskyr punkt nummer 2. Tidigare fick jag väldigt ofta höra att ett av barnen i syskonskaran (jag är äldst av tre) fick specialbehandling för att "livet är orättvist". Ett exempel var en diskussion jag hade med min mor förra året, där hon lät informera mig om att endast jag och min lillebror någonsin skulle behöva betala hyra för att bo hemma (jag betalar 3k/mån), min lillasyster skulle under alla omständigheter slippa.

    Varför? "För att livet är orättvist och kvinnor har det svårare på arbetsmarknaden".

    Efter ett tags verbal misshandel tror och hoppas jag att mamma har kommit på bättre tankar, hon har i vilket fall inte gjort liknande uttalanden sen den dagen.

    Hursomhelst, jag kommer aldrig någonsin finna mig och "acceptera" att livet inte är rättvist. Jag kan inse att livet är orättvist, men inte acceptera det. Skillnaden är enorm, och jag tycker att artikelförfattaren borde kunna visa prov på en genomgående bättre språknyansering (för jag kan inte tro att hon menar det hon specificerat skriver).

    Det här skuldbegreppet är så fruktansvärt överreklamerat. Förmodligen lever det kvar i någon sorts frikyrklig "inte-röra och må dåligt för att du syndar"-mentalitet. Jag är själv uppvuxen i en starkt frikyrklig släkt - för att uttrycka sig diplomatiskt går det väl att konstatera att inte alla organisationer har ett intresse av att inse sina brister.

    Artikelnförfattaren tar upp en hel del bra grejer också. Att inte skylla på yttre omständigheter är både klockrent och självklart.

    Mvh David

    SvaraRadera
  2. Tack för länken. En sak som jag verkligen håller med om i artikeln är vad som skrevs om att elever som inte uppför sig i skolan (mobbare t ex) ses som offer. På ett sätt är det ju rätt att se dem så (och vuxenvärlden bör förstås ingripa), men samtidigt har de ju också ett personligt ansvar. Jag är uppväxt under 80- och 90-talet och fick alltid lära mig att det var så synd om mobbarna osv. (Var inte extremt utstött själv, men finns det inte alltid en "mobbare" på skolan?) Det var inte förrän jag var vuxen som jag insåg att ingen faktiskt hade rätt att vara elak, oavsett hur mycket offer personen är. Det var som att tanken om att det var [mest] synd om personen som gjorde en illa innebar att det inte var tillåtet att känna sig illa behandlad, dvs man tilläts inte sätta egna gränser för när någon gått för långt.

    (Kanske är det av liknande skäl som vissa i min ålder blir "kränkta" för minsta lilla...)

    SvaraRadera
  3. David, att acceptera att livet är orättvist är nog nödvändigt - det finns för mycket du inte kan påverka. Att människor är orättvisa mot varandra är en annan sak, och även där bör man väl börja på hemmaplan?

    Snart rikare student, tack för ditt inlägg. Huvudet på spiken: personligt ansvar. Eller kort och gott: Sluta gnäll, res dig upp och gör något åt din situation. När jag ser klass 9A på TV blir jag mörkrädd. Vilken håglöshet som man ser i ansiktena..

    SvaraRadera
  4. Intressant artikel. Jag håller med om mycket där. Jag vet egentligen om det blivit "värre", det där med offermentalitet och att ta ansvar. Men jag vet att jag blir döless på folk som skyller ifrån sig för sina tillkortakommanden. Ingen vinner något på det, inte de själva heller.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg