Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Sorgen och rädslan

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här inlägget. Egentligen så är jag riktigt nere under isen just nu, så det här är kanske min terapeutiska ventil i någon mån - att veta att någon därute läser det här och kanske känner igen sig? Skriver en kommentar. Då är jag ju trots allt inte ensam?

Herr och fru Pennings förhållande har varit stormigt under ett antal år. Samtidigt så förmodar Per att män och kvinnor inte tänker riktigt lika här i livet. Män är från Marstrand medan kvinnor är från Ven, som Jan Berglin skriver. Därför så slog det ned som en bomb hos stackars Per när fru Penning önskade separera. Per var verkligen inte beredd på detta och gick till botten med ankare och allt, samtidigt som han hade så pass mycket sinnesnärvaro att se till att båda kom till en familjerådgivare.

Många och svåra möten hos terapeuten öppnade också många insikter kring hur olika vi såg på saker och ting. Men det gick att mötas och skapa förståelse, och båda kom till insikten att trots allt ge saker och ting sin tid och försöka hålla ihop äktenskapet. Två barn gjorde i sig inte det valet svårare.

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan den här tiden och det har gått ömsom uppåt, ömsom nedåt. Att Per älskar sin fru är en äkta sanning, även om det inte är lätt att i en familjevardag att orka riktigt eller att hitta utrymme för den. Tyvärr är det så att fru Pennings känslor för stackars Per tycks ha falnat för gott, och det verkar inte som om Per förmår att göra något åt det.

Det är svåra tider. En konflikt går att reda ut. Missförstånd att räta ut. Men falnad glöd - vad gör stackars Per åt den? Här står han sig slätt. Han är handlingsförlamad och står trampar fram och tillbaka. Arton års förhållande och elva som äkta makar är i sig inget fundament att stå på, det inser nu stackars Per. Att det är dyrt att skiljas känns knappast som ett bärkraftigt argument heller.

Så vad ska stackars Per göra? Fru Penning är inte heller särskilt lycklig över situationen, men makarna är inte ovänner. Däremot sorgesamma och olyckliga båda två, ingen av de båda önskar den andre något illa. Men vad gör de när den ena älskar och den andre inte?

Per och hans fru ska inte separera i denna stund. De ska till och med åka på två semesterresor under hösten. För att se tiden an. För att tänka till. För att prata om framtiden och vad den bär i sin famn.

Stackars Per är trött, sliten och olycklig. Vad ska stackars Per ta sig för?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer

  1. Stackars Per P.....har tyvärr inga tröstande ord att ge på vägen. Då jag som venus kvinna har varit i exakt samma situation som Fru P....

    Man håller i och håller i för barnens skull....man tror att de mår bäst av en trygg (ööö överdrivet) miljö... Men är den trygg när de känner i luften hur det dallrar???

    Jag höll i och höll tills jag blev pyskiskt sjuk i flera år...
    Det var lika för mig glöden fanns inte kvar, inte det minsta som man kunde blåsa liv i.

    Vi var också på rådgivning ett talande exempel var när vi stog i var sin ände på en matta och famrådgivaren frågade vart vi ville komma...Jag ville backa så långt som möjligt.Exet ville bara komma närmare och närmare mig.För många sår och för mycket jag aldrig fick gensvar för. Dörren var låst och muren gick inte att riva! Vi kan låta tjatiga och tjatiga men det är det som är grundbulten till det onda)...
    Svårt att prata och tror att parterna ska kunna läsa tankar för de är ju SOLKLARA för en själv...

    Hoppas ni inte kommit lika långt utan reder ut det!! *håller tummarna*

    En annan kvinnas syn på inlägget!
    Solen skiner och lyckan kommer!!

    SvaraRadera
  2. Svår situation, hoppas det löser sig till det bästa, oavsett vad det skulle vara och att ni bägge går stärkta ur det hela på lite längre sikt.

    SvaraRadera
  3. jadu jag gick igenom en skilsmässa för 5år sedan..NU för 1 vecka sedan kom jag över sorgen/skammen efter den, efter att ha sett filmen "Revenge of a middle-Aged woman"jag tycker i8nte man ska bo ihop för barnens skull,de känner stämmningen..
    flytta isär och va vänner NU, istället för att bo med varandra och bli ovänner..

    SvaraRadera
  4. Om det ändå funnits några enkla svar.

    Mitt i alltihop tycker jag att det är glädjande att ni inte rusat iväg. Att prata med en familjerådgivare är bra, oavsett om man därefter separerar eller håller ihop.

    Jag tror inte att man kan göra våld på sig själv och tvinga fram känslor som inte finns. Samtidigt tror jag att känslor förändras med åren. Jag har inte varit gift så länge, men jag märker redan nu att kärleken tar sig andra uttryck med tiden. Har kärleken dött bara för att känslorna förändras?

    Jag känner mig som programledaren i Jeopardy: jag ställer frågor istället för att ge svar. Enda trösten är kanske att frågorna är långt ifrån unika men att svaren alltid är individuella.

    SvaraRadera
  5. Jag lider med er båda. Men speciellt med dig. Jag skrev en lång kommentar om vad jag tycker men insåg att det inte har någon betydelse, alla är vi olika.

    Hoppas ni kan finna en lösning som i slutändan tillåter er att vara lyckliga - med eller utan varandra.

    SvaraRadera
  6. Det var ledsamt att höra. :-(

    En gång var jag i samma situation som din fru när jag levde med min före detta sambo (oj vad länge sedan det börjar bli...). Jag hade inte de rätta känslorna för honom, men för honom kändes det rätt.

    Det olyckliga moment22 som dök upp var att jag började dra mig undan när jag upptäckte detta, vilket gjorde att han blev alltmer angelägen om att vara till lags och få allt att bli bra - vilket i sin tur ledde till att jag verkligen började känna mig kvävd samtidigt som jag hade dåligt samvete eftersom jag tyckte om honom som person och att han dessutom hade barn jag tyckte om.

    Så jag försökte, och försökte lite till, för han VAR ju så snäll, han VAR ju så generös (och då talar jag ej om ekonomi) och en fin människa, omtyckt av alla - egentligen var det kanske fel på mig som inte hade vett att uppskatta det?!

    Vi lyckades ge det konstgjord andning i ca ett år till, men därefter gick det inte längre. Så här i efterhand kan jag ångra att jag lät det gå så långt, för han blev desto mer sårad efter att ha kämpat hårt så länge för att ha mig kvar.

    Med andra ord så vet jag inte hur länge man ska låta det pågå och när man helt enkelt ska försöka rädda sin vänskap (som man förhoppningsvis har kvar) i stället. Det är en väldigt svår balansakt och det är nog ingen annan som kan säga när det är rätt eller fel, man måste lyssna på sin magkänsla.

    Det gjorde inte jag den gången - gör du det? Känner du att det kan räddas innerst inne?

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen det mycket väl. Är det något som "alla" måste gå igenom? Och varför ser scenariot så lika ut? Undrar jag. Vad är det som gör det så ... Det positiva är viljan. Och kanske finns det minnen som går att skaka fram och återuppliva. Vem vet. Ekonomi är inget som har med detta att göra alls. Ett världsligt problem bara ... Och efter turbulensen, på andra sidan tunneln, vilken tunnel det än är, finns det mycketmycket ljus!

    SvaraRadera
  8. Naw...vad synd, fick klump i halsen och tårar i ögonen när jag läste den trista nyheten.
    Stor tröstkram till dig.
    Bra att fortsätta vara vänner, ni kommer ju alltid att ha barnen gemensamt.

    Miss Money

    SvaraRadera
  9. Jag beklagar verkligen och blir samtidigt själv orolig. Vi har varit tillsammans i 6 år och planerar bröllop till nästa sommar. Allt känns hur bra som helst, men jag vet att man inte kan få några garantier i en relation. På något konstigt sätt känner jag igen det du skriver. Eller kanske kan förstå hur det är även om jag inte är där. Det känns som att alla går den vägen någon gång och eftersom jag inte har gjort det än ...

    Den närmsta separationen som finns i mitt liv tillhör en släkting. Deras barn har fått ta mycket stryk av den då föräldrarna har bråkat en hel del och inte kunnat kommunicera alls efter skilsmässan. Ni däremot verkar ha en väldigt vuxen och mild syn på saker och ting där ni sätter ungarna i fokus. Hur det än går i framtiden, tänk på barnen först. Därför är det alltid bäst att separera som vänner.

    Hoppas allt kommer lösas till det bästa för er!

    SvaraRadera
  10. Jag tänkte först att skriva ett svar till var och en som haft hjärta att kommentera. Men på något sätt så går ju 'tråden' igen.

    Jag tror att Ordningsfrun sammanfattar det bäst i att det varken finns enkla svar och bara unika situationer. Men som Plupp skriver - det verkar vara ett vanligt scenario i många parrelationer. Och vad är kärlek egentligen? Vem kan ge ett generellt svar på det? Och som Patrik skriver, det finns tider i ett förhållande då allting 'flyter' av sig själva. Men det finns verkligen också tider då det krävs mycket för att hålla förhållandet 'flytande'.

    Jag vill verkligen tacka er alla för både era tankegångar och era omtankar. De betyder väldigt mycket för mig.

    SvaraRadera
  11. Hm, vet inte riktigt vad jag ska säga...

    Jag skänker både dig och din familj en tanke! Oavsett vad som händer: något litet positivt finns det ändå i att ni inte är ovänner.

    Bästa hälsningar

    Carolus

    SvaraRadera
  12. Det var riktigt tråkigt att höra.
    Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra.

    Bästa hälsningar
    Johan

    SvaraRadera
  13. Det var riktigt tråkigt att höra.
    Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra.

    Bästa hälsningar
    Johan

    SvaraRadera
  14. Trist att läsa, Per. Håller tummarna för dig. Er.

    SvaraRadera
  15. men Per då, nu blev jag mållös, men hoppas allt blir till det bästa för er bägge
    kram

    SvaraRadera
  16. Hej Pär,

    Jag har läst din blogg ett tag vilket varit givande och det känns oerhört tråkigt att läsa detta inlägg.

    Jag hoppas att jag kan ge goda råd på vägen. Jag lever själv ett lyckligt liv med min fru samtidigt som jag kämpar för att bli ekonomiskt oberoende även om jag inte bloggar om det. Jag är ganska säker på att jag vet vad du och din fru kan göra för att få tillbaka känslorna.

    Börja älska varandra.

    Du frågar vad kärlek är och det är nog något som är unikt i varje fall precis som du skriver men jag skulle säga att det finns två sidor av kärlek där de flesta jag träffat här i livet har ignorerat den ena delen mer eller mindre så fort nyförelskälsen lagt sig.

    Kärlek är som vilken annan känsla som helst. Den kan styra oss (vilket är härligt när det händer) och vi kan styra den ( vilket de flesta inte gör). Ett exempel på detta är när vi känner oss glada, då strålar dettaut genom att vi ser glada ut (t.ex. genom ett leende) och vi tänker glada tankar. Det intressanta är att samma sak fungerar åt andra hållet. Om vi inte är glada men försöker oss på ett leende eller ett par glada tankar så strålar det innåt och vi känner oss gladare.

    De flesta människor lever dock efter sina känslor och gör vad de känner för istället för att aktivt använda möjligheten att påvärka sina känslor.

    På samma sätt som du kan ge henne rosor för att du älskar henne så kan du känna kärlek om du ger henne rosor. Hela processen när man funderar på vad man kan göra och hur man ska göra det (i detta fall ge rosor) så väcks eller skapas känslan kärlek.

    Kärlek är inte bara något man känner och det är inte ett antingen eller scenario där kärleken antingen finns eller inte finns. Det går inte att leta efter kärleken inom sig och försöka hitta den. Man måste visa sin kärlek eller få kärlek för att känna den. Att ge är alltid mer kraftfullt än att få vilket dock gör det svårare eftersom det då är din fru som själv behöver engagera sig. Om du ger för mycket och hon inte är redo så kan hon känna sig kvävd samtidigt som dina känslor då blir starkare. Det som ofta behövs och som jag själv tillämpat är att man pratar om det och gemensamt bestämmer att vi ska visa mer kärlek för varandra för att se om det blir bättre (vilket det blir om båda verkligen försöker). Samtidigt bestämmer man en tid då båda måste engagera sig aktivt i detta, t.ex. två veckor eller en månad. Då blir ingen kvävd för båda är med på tåget.

    I en och samma mening skriver du att du verkligen älskar din fru och att det är svårt att hitta tid. Hur kan det vara det. Vad finns det som är viktigare? Borde det inte vara det andra som det är svårt att hitta tid till? Om ni aldrig hittar tid för att visa kärlek då slutar man tillslut att känna den. Och det är så lätt att visa kärlek i alla små ögonblick här i livet om man man bara tar tillvara på möjligheten.

    Jag förespråkar alltså att ni forcerar fram era känslor. =)

    Bestäm två veckor då ni båda beter er som om ni hade det bästa förhållandet i välden. Diskutera hur detta skulle fungera och ansträng er för att leva in i rollerna. Då kommer även känslorna snart att infinna sig.

    Bestäm två veckor då ni båda beter er som om ni hade det bästa förhållandet i välden. Diskutera hur detta skulle fungera och ansträng er för att leva in i rollerna. Då kommer även känslorna snart att infinna sig.

    Det värsta som kan göras är att ni tar distans till varandra för att fundera på "vad ni känner". Känslor som man vill ha behöver visas. Då känner man dem.

    Jag kan verkligen rekommendera dig att läsa "Seven Habits" av Stephen Covey. Den finns nog även på svenska som "De sju goda vanorna". Den kan på utsidan uppfattas som en management bok vilket det delvis är men framförallt är det en helt otrolig bok om hur man lever ett lyckligt liv tillsammans med sina nära och kära. Den har blivit min bibel och kanske kan den även hjälpa dig. =)

    Detta blev en lång kommentar. Hoppas att jag bidrar till något gott. Lycka till.

    MVH Christoffer

    SvaraRadera
  17. Cristoffer, jag blev verkligen glad för din kommentar. Du skriver lika eftertanksamt om känslor och samliv som om aktier. Jag skulle varmt rekommendera dig till vilket skribentjobb som helst.

    Det finns mycket bra tankar att ta till sig i ditt inlägg, speciellt eftersom det tycks vara så att du själv har erfarenhet kring det. Jag ska definitivt ta dina råd till mig.

    Det är inte så dumt alls att blogga, hörni. Det finns så många trevliga vänner i den här världen. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg