Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Lille far

För många barn så är pappa en superhjälte. Han som är starkast i världen, vet så mycket och kan allt. Pappa kan sätta en mask på kroken, pappa vet allt om stjärnorna och planeterna och pappa är en trygg famn när det börjar bli läskigt.

Men barn växer upp och blir större. Och far han blir äldre. Åren tar ut sin rätt.

Min pappa är ingen ungdom längre. Nej, det är ju inte ens jag själv. Och pappa har under en längre tid lidit av dåligt hjärta. Och i dagarna så blev det en operation. Den föll väl ut, enligt läkaren, och det känns väldigt skönt.

Jag hälsade på pappa igår, två dagar efter operationen, och han var som vanligt, ganska lågmäld men med ett orubbligt lugn och en obotlig optimism. Han är sig lik, pappa, men så påtagligt det blivit att han levt ett liv bortom de sjuttio åren. Han ter sig så liten och tunn. Han är en gammal man nu.

Jag tänker på alla de barn som inte har någon far. Eller vars far som inte tog sitt ansvar. Och de som idag är vuxna och aldrig hade någon fadersgestalt eller förebild att identifiera sig med. Alla barn behöver sin egen superhjälte som kan ge svaren och bringa ordning.

Jag har många härliga minnen, kanske i huvudsak från semestrar, från min barndom. Då pappa var i min egen ålder och han var odödlig och fanns där. Och det fanns inte en tanke om att han skulle försvinna ur våra liv.

Pappa är sig lik och det är härligt att han repar på sig. Men han börjar bli gammal. Lille far.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

  1. Har alltid (nästan) haft en jättebra relation med min far och i februari är det min tur att ta över stafettpinnen när jag själv blir pappa för första gången. Lyckan går ej att beskriva med ord. Slår tom känslan av en rejäl uppgång på kapitalförsäkringen :)

    SvaraRadera
  2. Det går säkert bra för "Lille Far", hoppas i alla fall det av hela mitt hjärta!/G

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg