Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Dags att gå

Ibland ter sig nattens drömmar oerhört levande. Som i natt..

För ungefär två år sedan avled en av mina arbetskollegor - Anders - efter en kort tids sjukdom. Det är lögn att säga att vi stod varandra nära - vi var alltför olika, hade skiljda åsikter och levnadssätt. Men han var på tok för ung för döden. Alla på jobbet var mer eller mindre i chock en tid - hur gick detta till?

I min dröm så var jag i jobbkorridorerna en helt vanlig dag, språkade med kollegor och jobbade. Och så gick jag förbi Anders rum - och där inne satt han och jobbade, sittande i sin avslappade ställning. Han var sig lik, undantaget håret som nu var axellångt.

Jag stegade in till honom, vi pratade om vardagliga ting medan han knappade vidare på sin dator. Slutligen så känner jag hur mina ögon tårfylls och jag säger: 'Du Anders, du vet att du ska dö imorgon?'.

Anders slutar knappa, lyfter blicken ut genom fönstret och säger utan någon speciell påverkan i rösten: 'Ja, jag vet. Det är som det är..'.

Drömmen får ingen upplösning för jag vaknar strax efter eller så har jag glömt bort fortsättningen. Men det märkliga är att det inte känns som om min dröm är en skapelse av min fantasi. Det känns främmande mig, men jag vet inte hur vårt undermedvetna kan spela oss spratt.

'Det är som det är'? Ja, det är väl en sammanfattning så god som någon av livet och döden.

Jag och Anders drog inte riktigt jämnt i det här livet. Men vi kan ju aldrig helt och fullt 'känna' en människa och dennes själsliv. Vi är nog egentligen betydligt mer komplexa än vad vi vill göra gällande i mötet med andra?

Kanske Anders har fått ro nu och är på väg?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

  1. Det här var läsning som berör. Min pappa ligger sedan torsdags (åter igen) på intensivvårdsavdelningen och kämpar för sitt liv. Det är i stunder som dessa som livet blir på riktigt, som man blir tvungen att verkligen känna efter och värdera vad som är viktigt.
    / Håkan

    SvaraRadera
  2. Det var mycket tråkigt att höra, Håkan. Jag har haft min beskärda del av liknande händelser så jag förstår vidden av det. Jag hoppas att det utvecklar sig väl..

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg