Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Barn tar tid

Jag följer några välskrivna bloggar kring barnlöshet och alla de sorger och dilemman som man ställs inför när det inte fungerar. Det blir inget barn, frustrationen blir påtaglig och man förstår inte varför just man själv ska drabbas.

Nu vet jag att jag troligen inte ses med blida ögon när jag hävdar att ett eget barn inte är skillnaden på den totala lyckan eller den fullständiga sorgen. Och vem är jag att diskutera en sådan sak när jag är lyckligt begåvad med inte bara ett utan två friska, glada barn?

Familjen Pennings dotter kom på vanligt sätt. Sedan var det stopp. Sonen är ett provrörsbarn som efter 4 år och ett otal försök kom till världen. Så den mentala resan att inte få barn på naturlig väg, den har vi gjort. Och det var tufft och besvärligt många gånger, fastän vi hade ett barn sedan förut. Men det tycks inte hjälpa. Man är så inriktad, så fokuserad på det som 'inte blir' att det likväl är oerhört jobbigt.

En del människor når en insikt kring att ett adoptivbarn kan älskas lika mycket som ett biologiskt. Det tror jag själv är fullständigt rätt. Antagligen handlar det om att våga släppa taget och hoppet om ett mirakel och istället fokusera på de möjligheter som bjuds.

Naturligtvis så är jag glad över mina barn. Jag älskar dem över allt annat och skulle göra vadhelst för dem. Men jag har också insett att avsaknaden av att INTE ha barn också har en dimension. Barn har ett pris.

Att ha barn kostar pengar, men det må vara hänt. Barn kostar också mycket tid, och då talar jag inte om tiden att gulla med dem, leka, spela spel eller annat roligt. Nej, då talar jag om markservicen som vi föräldrar har som uppgift. Det tar tid att handla, tvätta, hjälpa med läxor, köpa kläder, köra till och från aktiviteter och så vidare. Och alla de timmar som åtgår till detta blir förr eller senare för de flesta föräldrar bara en uppgift som ska göras, liksom alla andra uppgifter. Den här tiden är inte kvalitativ föräldratid - tid som barnlösa har över till allt de har lust att göra.

Att vara förälder är ganska slitsamt. Småbarn kräver sitt men större barn - de är människor, tro det eller ej, med egna åsikter och egna viljor. När man saknar barn och hett önskar dem, då målar man upp en bild av ett litet, sött barn som kanske är på sin höjd ett år - inte en finnig, trött tonåring som vill ha en ring i näsan i födelsedagspresent.

Barn är bara till låns. Vår uppgift som förälder är att förbereda dem för världen. Det är den uppgift vi tar på oss då vi väljer, på ett eller annat sätt, att skaffa barn. Att uppfostra barn kostar oss stora pengar, mycket tid och troligen en del rynkor och gråa hår. Tillbaka får vi glädjen att umgås med dem, se dem växa upp och slutligen vinka hej då då de fortsätter sina liv på egna ben. Och när den dagen kommer - tror du då att det gör någon skillnad om det är ditt biologiska barn, ett fosterbarn eller ett adoptivbarn?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Bra skrivit (tror jag, har inga barn ännu, men snart). Ser verkligen fram emot den relation som det innebär att ha barn, och tror att den blir densamma även om barnet varit adopterat. Dock har det varit spännande att få följa resan från ett litet embryon till en liten varelse som sparkar tillbaka när jag trycker på min flickväns mage.

    Ser till och med fram emot den dagen då jag kommer vara världens pinsammaste pappa och helst ska ställa upp utan att synas, för att jag inte fattar nånting (kollegan har tonårsdöttrat :) ).

    SvaraRadera
  2. Nu tänkte jag vara lite politiskt inkorrekt och mena att det visst finns en viss betydelse om barnen är ens biologiska eller adopterade.

    Självklart kan man älska båda, men med biologiska har man verkligen inga ursäkter utan måste ta ett fullständigt ansvar. Med adopterade kan tankarna på att "de kanske råkade ut för något innan de kom" eller "de kanske har någon medfödd svaghet" leda till problem, medvetet eller undermedvetet.

    Jag har också friska biologiska barn, kan tilläggas. Jag hade adopterat om jag inte kunde få egna, men jag tror inte att jag är så stor som människa att jag skulle älska dem precis lika mycket.

    SvaraRadera
  3. Micke, du blir pinsam innan du anar. ;)

    Lundaluppen, nu underskattar du dig själv. :)

    SvaraRadera
  4. Nej Per man skaffar faktiskt inte barn och det är en stor skillnad på att försöka få barn igen eller om det är för allra första gången både känslomässigt och fysiskt.

    SvaraRadera
  5. nej, jag jag spottar inte åt ditt håll för att du hävdar att barn inte avgör om man är lycklig. Och som du själv säger, ni har barn. Ett annat perspektiv.

    Vi längtar efter barn något så gränslöst. Vi kämpar och kämpar. Vi har inget annat alternativ än biologiska barn. Adoption är uteslutet då inget annat land tar emot samkönade ansökningar, och ingen tingsrätt eller socialnämnd har ännu erbjudit ett homosexuellt par ett svenskt foster- eller adoptivbarn. Så vi fortsätter att kämpa. Tack för en bra och informativ blogg!

    SvaraRadera
  6. Jag visste inte detta. Och det gör mig oerhört irriterad. Homosexuella par ska ha samma rättigheter. Kanske naivt av mig att tro så..

    Och jag önskar er all lycka. Ett önskat barn är lyckligt lottat i den här världen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg