Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Hyfs

Oj, det är mycket att stå i dessa dagar. Jag är ju begåvad med ett jobb där mina arbetsuppgifter inte görs av någon annan - eller av sig själva, vilket vore ypperligt - utan de väntar så som trofasta hundar på mig när jag är åter från semestern. New York var underbart men idag springer jag extra fort i hjulet för att hinna med skidresan som startar på fredag. Och kanske jag ser Finanskvinnan i backen lagom tills min skidvecka är över? :)

Börsen känns ointressant med tanke på Japan och dess befolkning. Vad är pengar i förhållande till mänskligt lidande? Jag har till och med slutat läsa börsforum där den ena oppurtunisten efter den andra pratar köplägen i branscher som direkt påverkas av Japans öde. Den värsta masken var personen som såg ett köpläge inom cancervården med tanke på reaktorläckan. Skäms!

Istället är det vid sådana här tillfällen som en aning ödmjukhet är på sin plats. Jag äter mig mätt, har en varm, torr säng och mina vänner och släktingar är fortsatt i livet, och det är jag mer än tacksam för. Att träna på sitt perspektiv är på sin plats, kanske?

Vi tittar i dagarna på ett annat hus. Helst vill jag blunda för bostadsbubblan samtidigt som jag inte vill bli bolånetorsk. Men att bo i en skog med en fårbagge som sällskap är inget för mig, det heller. Låt oss hoppas på en sakta, pysande bubbla på måttliga 15 procent - då känner jag mig nöjd.

För vintergäcken tittar fram, skatan bygger bo i syrenen som hon gör varje år och småfåglarna sjunger som galningar. Våren är på gång och jag hoppas på lite sol till helgen. Och även om kåken vi tittar på kostar en rejäl slant mer än den vi har idag innebär den ett bättre läge i livet. Fortsättning följer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg