Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Pengarna och livet

Det är en märklig känsla att konstatera att fru Pennings mamma, våra barns mormor och min svärmor varit borta i över två år. Det går inte riktigt att ta in. Minnena av henne är fortfarande så levande att jag inte hade förvånats över att se henne sitta i vårt kök och dricka kaffe vilken dag som helst. Varken hennes anletsdrag eller hennes röst har förbleknat.

Vår dotter nämner inte mormor så ofta längre. Men hennes lillebror talar fortfarande ofta om henne. Och hennes mat, den gillade han.

Idag lagade jag en ganska torftig rätt till middag - fiskbullar, potatis och morötter. Typisk middagsmat i ett hem med en hektisk vardag. 'Så gott' sa sonen belåtet. 'Sån mat som mormor gjorde. Jag saknar mormor. Jag vill att hon ska komma tillbaka.' Vad svarar jag - annat än att jag håller med?

Svärmor dog alldeles för tidigt. Eller så gjorde hon det inte. Kanske var hennes tid utmätt? Så är kanske din och även min? När tar ens dagar slut? Bra att slippa veta på ett sätt. Men kanske en vetskap vi hade haft nytta av?

För att samla pengar och tillgångar ger dig inte mer tid - bara en möjlighet att berika den. Frågan som därmed ter sig aktuell är hur mycket och hur länge ett byggande av en god privatekonomi får ta i anspråk? Ingen alls, säger jag. Sluta gneta, börja leva.

Att göra en sund avvägning mellan att berika sin tid och berika sin plånbok, det är i all väsentlighet den rätta vägen. Hur innehållet i vågskålarna ska fördelas får du själv fundera ut, men glöm inte bort att den tid som passerar får du inte tillbaka. I förhållande till tiden är pengar av inget värde alls.

Svärmor var inte rik. Och hennes tid tog slut. Det gör den för alla, förr eller senare. Och en död miljonär är ganska meningslös, eller hur?

Min svärmor är en av de personer som jag verkligen hade uppskattat att träffa igen, någonstans där bortom allt. Det hoppas jag på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg