Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Eko

Tiden närmar sig allt mer. Från att ha varit ett avlägset brus börjar det blir en tydligare röst - snart dags att flytta härifrån och slå upp nya bopålar.

Det finns tydliga tecken. Flyttkartonger lite överallt. Skräp i olika form och färg på väg till en återvinningsstation. Samtal från hugade spekulanter på Blocket-annonser. Uppsägningar av avtal och bekräftelser på nya.

Femton år. Så många solvarv har passerat sedan vi vred om nycklen i dörrens lås första gången. Över femtusen dygn av våra liv har vi bott här, jag och frun. Lycka, sorg, glädje, förtvivlan, eufori - alla känslor har funnits här på denna plats. Det är minnenas aveny som ryms här.

Att efter femton år nu lämna denna jordplätt där så mycket hänt som påverkat våra liv, det är så underligt. Här har barnen växt upp under ett antal år. Barnkalas, den första trehjulingen och skoldagen - allt finns på bild och ibland film. Stunder, ögonblick som nu passerat men som rymmer så många känslor. Fester, vardag, helg, sol, regn och hagel. Skratt, gråt och röster - jag undrar om de sätter spår i väggarna? Så som spåren i en grammofonskiva. Kanske det i framtiden går att lyssna på alla de människor som förevigats i husets stomme?

Kan en plats bli helig för oss? Jag tror så. Var vi än har passerat genom tiden så finner vi sådana som förankrar oss själsligen. Platser som finns med för evigt i våra tankar då de skapat viktiga minnen. Där något väsentligt hänt och som påverkat oss i grunden som människa. Det som ekar för evigt i vår själ.

Jag kommer inte att sakna vårt hus. Jag kommer att sakna vårt hus. Samtidigt. Ekot lär dröja kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Inget skapar minnen som den plats man har växt upp på.Har flyttat runt i Sverige och utomlands under trettio år,har bott i fjorton olika städer,och tre länder under den tiden.Som tur är har jag behållit mitt föräldrahem som sommarstuga,och jag tycker alltid det är lika roligt att komma "hem".

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg