Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Av vikt


Ibland påminns vi, och bör väl förmodligen påminnas, av vad som är viktigt eller oväsentligt. Med tanke på hur priviligerad jag är med en fantastisk hustru, underbara barn och en dräglig privatekonomi så har jag ingen - säger ingen - anledning att beklaga mig. Och det gör jag inte heller utan försöker verkligen undvika att göra för stora affärer av ingenting.

Frugan kan väl bli less på mig ibland då hon med sin kvinnliga intuition märker att det ligger något i luften, att jag inte är i riktig stöt men bara svarar att allt är bra när hon frågar mig. För så gör jag - jag vill helst inte belasta andra med mina bekymmer. Rätt eller fel, svårt att svara på. Men det kan absolut bli fel om jag försöker rida på egen hand genom en storm jag troligen inte kan hantera på egen hand.

Jag fick idag ett samtal av en god väns hustru. Han har fått en stroke och är nu inlagd för undersökningar. Har inte själv haft möjligheten att tala med honom men jag vet att en hel dag tydligen bara försvunnit iväg ur hans minne utan att han märkte det själv. Det var hans fru som upptäckte att det inte stod rätt till och de åkte genast till sjukhuset. Nu är han åtminstone där vilket är skönt.

Jag vet att livet är skört. Ingen av oss vet när det tar slut för egen del. Och sjukdom är relaterad till död så även om min vän klarar det här utan men så var han ändå och skakade hand med döden. Jag är inte bekväm med döden. Jag har en svärmor som lämnade oss allt för tidigt. Och jag har en arbetskollega i min egen ålder som snabbt gick bort. Men jag förmodar att jag behöver lära mig att förhålla mig bättre till den.

Ironiskt nog såg jag och frun en film igår - Dean Spanley - som jag gärna rekommenderar. Jag ska inte berätta om vad den handlar om mer än att det går ut på reinkarnation. Men i ett replikskifte mellan sonen och den åldrande fadern kring brodern som dog i boerkriget, blir sonen arg på fadern för att han inte sörjer sin döde son.

-'Att du inte kan visa något mer än vad du gör i din stora förlust' beklagar sig sonen.
-'Min förlust? Här sitter du och jag och väntar på cognac och soda - så vad är min förlust jämfört med din brors?' replikerar fadern.

Ja, vad är egentligen vår förlust - vi de som är kvar efter någons bortgång - jämfört med den avlidnes? Tankvärt, tycker jag.

När jag ställs inför så svåra nyheter som idag blir jag helt passiv. Orkeslös. Det är bara möjligheten att skriva som fungerar. Idag skulle jag fixat lite här hemma men det känns bara så - meningslöst. Lite tid brukar vara lösningen, lite distans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg