Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Djupaste sorg

Tänk vad drömmar kan vara verkliga - och otäcka. Trodde inte att jag skulle drömma mardrömmar så som vuxen, men natten som gick drömde jag något som fick mig att vakna kallsvettig och tacka högre makter för att det bara var just - en dröm.

För många är det så vardagen kan te sig, otroligt nog. För andra blir det verklighet vilket det aldrig borde få bli. Tro det eller ej, det här var vad jag drömde inatt och det är inget jag diktat upp.

Jag drömde att jag och min familj var mitt uppe i ett kaos. Troligen ett pågående krig där maskingevärssmatter, explosioner och stroboskopiskt ljus bländade i en värld i mörker. Det var natt och vi sprang. Många människor runt omkring gjorde detsamma men i olika riktningar. Vi var rädda och barnen var panikslagna. Vi höll varandra i händerna och försökte ta oss bort men visste inte vart. Så händer det som inte får ske - vi tappar bort varandra. Jag hör min sons röst där han ropar efter mig men jag ser honom inte längre. Det är så mycket människor i vägen och alla försöker fly någonstans. Min fru och dotter varken syns till eller hörs mer. Jag springer i panik mot den plats jag såg dem senast.

Jag vaknar ungefär nu och det var jag tacksam för. Jag tror inte jag skulle kunna fantisera ihop denna dröm så levande i vaket tillstånd. Och jag undrar minsann varför min hjärna vill ge mig en omgång likt denna. Men det är en tankeställare.

Att förlora ett barn måste vara det mest smärtsamma en förälder kan drabbas av. Så sker varje dag - i krig, i svält, i sjukdom och naturkatastrofer. Jag kan inte föreställa mig det, men ingen mamma eller pappa borde någonsin behöva överleva sina barn.

Har du problem med vad du ska ge bort i julklapp så ta en titt i UNICEF:s webbshop. Där finner du gåvor som hjälper barn i världen att växa upp och en gång kunna sörja sina bortgångna föräldrar - så som det borde vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg