Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Sparsam kamrat

Det är med smärta i hjärtat jag ser när mitt barn får på nöten. När min son drabbas av helt vanlig, mänsklig orättvisa. Då önskar jag att jag själv kunde ta all den besvikelse och sorg han måste känna även om han så oerhört tappert vägrar att visa det för mig.

Men vad gör jag mer än konstaterar hur det är? Livet är ingen dans eller fest hela tiden utan självfallet fyllt med tråkigheter också. Men allra tristast är att människor, fullständigt medvetet och utan dubier, gör det än tristare för varandra.

Jag, så som vuxen, kan ta i princip hur mycket skit som helst från vem som helst då jag är just vuxen. Jag har nästan inga svaga punkter i den bemärkelsen utan rycker på axlarna och vänder på klacken om jag upplever att någon inte respekterar mig eller försöker utnyttja mig. Nej, min svaga punkt är mina barn.

Det finns en pojke i min sons skolklass som är mycket populär. Han är duktig i sport och de andra grabbarna ser mycket upp till honom av den anledningen. Och många är de som vill leka med just honom efter skolan eller på helgen. Det gäller även min son - men de önskningarna är inte direkt besvarade.

Nej, den här pojken leker helst med en eller två andra pojkar och inget fel i det. Han är heller inte elak utan försöker att säga att han inte har lust att leka till min son och andra. Så är livet - vissa är populära och andra inte. Det som jag har svårt att smälta är mins sons besvikelse. Hans förväntningar får alltid en tråkig sorti.

Det är inte lätt att övertyga en sjuåring om det fruktlösa i de ständiga försöken och om alternativet som är att ringa någon annan kamrat som vill leka. Så som vuxen har man ju fått sina törnar och blivit stöttåligare. Men ens barn är bara i början av sin vandring i den gåtfulla världen av mänskliga relationer och allt vad det innebär.

Jag vill skydda honom från allt som gör ont. Men det är fel väg att gå, det vet jag. Men nog skär hans tårar på hans små kinder så som knivar i mig. Hans mun säger att det inte spelar någon roll men hans ögon talar annorlunda. Och att se hans strävan i att vara denna sparsamma kamrat till lags tär på mig. Tids nog hoppas jag att han lär sig att det inte är de människorna man ska värdesätta i sitt liv, utan i stället de som sätter värde på just honom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Ja tänk så hemskt det är. Jag vet när jag var liten och ville vara med de tuffa tjejerna. Jag trodde att de skulle tina upp mot mig om jag ständigt befann mig i deras närhet (med barns logik), men självklart var det enda som hände att de de blev arga för att jag förföljde dem..

    SvaraRadera
  2. Läser din blogg, då jag gillar att läsa ekonomibloggar. Ditt inlägg idag handlar om något helt annat, och oj vad det berör. Mitt barn är än så länge bara tre, men redan nu känner jag hur det snörper i hjärttrakten när jag tänker på alla framtida törnar hon kommer att få ta. Och en våg av igenkännande sköljer över mig. Jag kommer ihåg hur man ville leka med de populära tjejerna, och kanske fick man någon gång på nåder vara med. Det är skönt att numera vara vuxen och kommit just till den insikten, att jag vill vara med de människor som också värdesätter mig. Man kan bara hoppas att ens barns resa till denna insikt ändå blir så skonsam som möjligt.

    SvaraRadera
  3. Ja, så fruktlöst, eller hur? Att växa upp är inte helt lätt.

    SvaraRadera
  4. Glädjande att höra, Anonym 22:26. Jag har inte haft ambitionen att enbart skriva om ekonomi utan bloggen är mitt andningshål, min terapeut och kanske även en slagpåse? Däremot så hoppas jag att de som läser texterna kan få något tillbaka. Kanske ett skratt, en tår eller en insikt. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg