Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Vad du inte har råd med

Din största kostnad, din värsta förlust och din minsta intäkt. Den vet jag vilken den är. Och den har du inte råd med, tro mig. Jag ska snart berätta för dig vilken den är och hur du undviker den.

Det slår mig när jag träffar människor på arbetsplatsen, på en fest eller i andra sammanhang hur ofta det ter sig viktigt för många av dem att passa in, vara en del av gruppen och helst inte sticka ut för mycket. Att ligga på medianen där som man råkar befinna sig i är tydligen bra och tryggt - för strävan tycks vara just detta.  Hur andra ser på dig i en grupp kan vara viktigt och det kan handla om allt från karriär och pengar till kläder och attityder. Ja, även fördomar bör man dela någorlunda i den konstellation man befinner sig i.

Befinner du dig lite för långt ifrån gällande norm så sticker du ut, riskerar att uppmärksammas för mycket och då kanske också negativt. Är dina åsikter brutalt tvärtemot, och du väljer att vädra dem, kan det bli synnerligen besvärande för trevnaden. Det är lättare att rucka lite på vem du är än att ståndaktigt stå fast vid sin personlighet. Det är lättare eftersom de allra flesta människor söker uppskattning och bekräftelse ifrån gruppen. Det hela är troligen nedärvt sedan långt tillbaka och har säkert varit bra för vår arts överlevnad. Numera är det alltför kantigt och alltför kostsamt. Priset är din självrespekt och din självkänsla och du vill egentligen inte betala.

Att leva för och njuta av respekt, uppskattning och erkännande av andra är en farlig sport, långt mycket mer riskabel än att satsa alla sina besparingar på hästar eller för den delen aktier. Det är som att gå på slak lina på hög höjd där du har mycket lite påverkan på de yttre omständigheterna. En kastvind och det är tack och hej.

Det som är mycket märkligt är att dessa droger inte tycks avklinga med ålders visdom. Många i min ålder eller äldre fortsätter att slita hårt för att få chefens uppskattning, anpassar sig för att passa in i varenda ad hoc-situation och drömmer vidare om ära och berömmelse. Varför, då du egentligen bara behöver en persons gillande - du själv.

Livet är på tok för kort för att låta det bero av andras gillande eller ogillande. Att tillåta sig att ha en dålig dag för att någon annan anser att så är fallet - det har du inte råd med. En dålig dag är inte en option. Ditt värde sätts av dig själv och inga yttre omständigheter får lov att påverka det. Låt andra ägna sig åt att leka i sandlådan och jämföra storleken på spade medan du använder din tid till att göra ditt liv till en härlig tillvaro.

Själv har jag gjort en resa i livet från en liten grabb utan självförtroende och en usel självkänsla till en medelålders man som njuter av mitt eget sällskap och - tro det eller ej - inte bryr mig alls om vad andra tycker, tänker eller säger om mig bakom min rygg. Ja, undantagen är de mina närmsta som jag älskar.

Troligen så är jag därmed inte normal och avvikande, eller vad säger ni? Kan det vara normalt att inte eftersträva andras gillande? Inte för jag bryr mig, dock, men det har ni säkert förstått vid det här laget. Däremot kan jag berätta att det är oerhört befriande att inte göra det, så jag vill varmt rekommendera ansatsen. För en dålig dag beror bara på mig själv och jag har ansvaret och jag tar kostnaden. Och den kostnaden anser jag mig inte ha råd med. Har du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Finns det några människor som är normala?Alla ser olika ut,uppträder på olika sätt,en del är tillbakadragna,andra är framfusiga,en del är dumma,andra är smarta,endel är korta,andra är långa.Vad är egentligen normalt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta, Nisse, men din kommentar hamnade i spamfiltret, av någon anledning.

      Normal är nog så nära 'normen' det är möjligt. Många strävar efter att vara så intetsägande de bara kan genom att inte sticka ut alls.

      Radera
  2. Bra skrivet!

    Men att säga att man skiter i vad andra tycker är lätt när man sitter högst upp i hierarkin. Och som vit medelålders man är det väl precis där du befinner dig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe! Jag menade att jag struntar i vad andra tycker om MIG. Det är snarare en essens av en förbättrad självkänsla, tror jag. Att jag är vit och medelålders kan jag inte rå för. :)

      Radera
  3. Tycker ditt inlägg var mycket bra! Känner igen mig mycket i det du skrev.

    Vad andra tycker om mig bryr jag mig inte ett dugg om, jag är som jag är och passar inte det så behöver folk inte prata eller umgås med mig. Inget som stör mig alls. Man vill ju ha folk runt i kring sig som gillar en för den man är.

    Sen det här med att "passa in" många i dag är extremt fixerade vid det, har dragit nåt inlägg om det tidigare tror det hette "statusfixerad". Men i alla fall, vare sig det gäller sitt beteende eller vilken bil man kör eller liknande så är det ju helt sjukt att folk köper saker och gör saker bara för att passa in i en viss skara. Det måste nästan handla om dåligt självförtroende i grund och botten misstänker jag i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessutom verkar det ganska jobbigt att arbeta med sin image? :)

      Radera
  4. Jag började spara när jag var 14, nu vid 37 är jag miljonär. Pengarna ger avkastning och guldkant, snarare än lönens från jobbet. Skönt att slippa bry sig om löneökningen blir futtig tex, jag har ändå så det räcker! Med f-ck off pengar så kan man även sluta bry sig om vad folk tycker och tänker om en. Skönt. Skönt att tex kunna knäppa banken på näsan, passar det inte så drar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att vara löneslav är en ständig press. Härligt att du lyckats eftersom du var klok i unga år. :)

      Radera
  5. usch känner igen mig lite, Sån var jag förr, men har blivit vis med åldern, tack och lov...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg