Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Väl värt resan

Hur usel kan jag känna mig som pappa? När jag är gnällig över leksaker som ligger och dräller. Att sonen inte vill äta mer än en macka till frukost. Och jag får en nittiokilos spark i Solar Plexus när jag läser om Axel och hans familj. Det är då jag skäms som en hund över min otacksamhet. Jag och min familj är alla friska - vad mer finns det i världen att önska sig? Ingenting, inget alls..

Det svåra i att vara människa är att allt, oavsett hur bra eller illa det är, tycks gå mot ett normaltillstånd där varken tacksamhet över sin situation eller sorgen i densamma når fulla uttryck. Kanske det är ett sätt att skydda sig mentalt - för att inte bli galet euforisk eller avgrundsdjupt olycklig? Jag vet inte, är ingen psykolog. På något sätt är det ett sjukdomstillstånd i sig att inte kunna vara glad för det man har.

Ingen förälder ska behöva överleva sitt barn. Det måste vara djupet av alla livets tragedier. Tyvärr är detta ett livets faktum som en del människor måste konfrontera - eller gå under. Jag har ingen aning hur jag själv skulle kunna hantera något dylikt. Spontant känner jag att jag inte skulle klara av det. Jag är djupt imponerad av människors förmågor, så som Axels familj, där de lyckas samla den kraft som behövs för sin sons skull.

Vi är alla på väg någonstans. Livet är en resa från födsel till död. Vi vet inget annat och vi har därför heller inget annat. Hur vi väljer att ta vara på färdvägen är upp till oss själva. Musikgruppen Adolphson-Falk menade att vi inte reser till någonting utan att vi reser ifrån. Hur viktig är då inte själva resan?

Vill du följa Axels resa så finns den här. Själv tror jag inte att jag orkar. Kanske imorgon men inte idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

  1. sååå hemskt. möter detta ofta på jobbet. (= usch, man får skatta sig lycklig...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg