Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Ta i, ta ut, ta da!

Nu är klockan snart tre, denna lördag, och det börjar redan skymma lite. Vad är det för bra med November, egentligen? I framtiden ska jag inte ens befinna mig på de här breddgraderna i November, det är ett löfte.

Jag vet att det finns ett och annat att ta sig för runt huset, så som att kratta löv eller sätta undan trädgårdsmöblerna, men jag har ingen lust alls. Istället så har jag suttit ned och skrivit färdigt min novell som jag ska skicka in till en tävling. Själv tycker jag att den blev mycket bra och av någon märklig anledning så tårar sig ögonen på mig när jag läser den. Jag tror nog att den slår an någon sträng hos mig, djupt ned i själen. Jag tror att jag till viss del har skrivit om mig själv, kanske något av en vittnesbörd?

Nej, inte ska jag känna dåligt samvete för att jag inte företar mig något nyttigt hemmavid. Det är bättre att vara fri och sorglös när man vill det och sedan ta tag i saker när det roar. Vi jobbar så mycket ändå så det kan räcka. Denna norm att en normalvecka ska vara runt 40 arbetstimmar är helt galet. Många människor skulle kunna vara bra mycket mer effektiva på mycket kortare tid om det var insats som kunde mätas och inte enbart tid. Ett utmärkt incitament och en morot?

Om vi svenskar måste arbeta mer för att dra runt Sverige, är det då mer tid vi ska mata systemet med? Jag tycker inte det, utan jag anser att vi behöver helt nya modeller kring hur arbete bör utföras och hur det ska värderas. Och så länge som vi har arbetslöshet, och arbetsskygghet för den delen, i vårt avlånga land så är det väl i den änden vi bör börja? Och så länge som vi har ett kraftigt övertidsuttag som för många inte är en frivillig övning - har vi då inte ett systemfel någonstans?

Jag tänker inom kort återkomma i ett inlägg kring arbete och beskattning av densamma. Här finns det mycket att säga och begrunda, inte minst kring varför vi betalar skatt och varför så många inte vill göra det i den utsträckning de gör.

Ha en riktigt skön lördag och ta inte i för hårt, ta igen dig istället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg