Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Samtidigt

Traditioner, de kan både vara underbara och kvävande, samtidigt.

Speciellt nu i juletid så spelar traditioner en stor roll för många av oss. Att tända ljus i advent. Att se och lyssna till ett luciatåg. Bygga ett pepparkakshus. Ljusstakar och stjärnor i fönstren. Vi fortsätter gärna att göra de saker som vi växt upp med, som gav oss glädje, spänning och tillförsikt. Att ordet 'tradition' är sprunget är det latinska ordet 'överlämnande' är inte på något sätt förvånande. Vårt kulturella och sociala arv betyder mer för oss än vad vi kanske vill kännas vid.

Jag är ingen kyrkans man. Jag är inte medlem i något trossamfund. Därmed inte sagt att jag är utan tro. Möjligen är jag en andlig agnostiker med insikten att det enda jag med säkerhet vet är att jag inte vet någonting med säkerhet. Men i min värld så hör kyrkosalen och kyrkklockor till julens tradition.

Min morfar var kyrkvaktmästare i en liten församling på landsbygden. Och att på julafton besöka den vitkalkade kyrkan och julmässan, känna andakten i salen, lyssna till prästens ord om medkänsla och solidaritet, lägga några mynt i kollekthåven och att sjunga julpsalmer, det är ett starkt barndomsminne kring julen. Ibland hjälpte jag morfar att sätta upp siffrorna på tavlan, de siffror som angav vilka psalmer som skulle sjungas. Eller så fick jag lov att tända ljus och marschaller. Det var spännande och jag kände mig så delaktig i att göra det fint och värdigt.

Kring jul så var alltid kyrkan full med folk. Till midnattsmässan på julafton men även på juldagsmorgonens julotta. Det var svårt att vakna och stiga upp för att hinna i tid den dagen, men gemenskapen kändes så intim och äkta, där i den lilla vita kyrkan på den skånska landsbygden. I mitt minne hör jag fortfarande just den kyrkans klockor ringa, dovt men i samklang.

Jag går inte i kyrkan längre. Jag har själv valt att inte delta. Jag har ställt mig utanför. Rationellt sett tog jag rätt beslut. Men tradition och barndomsminnen fortsätter att påverka mig. Traditioner, de kan både vara underbara och kvävande, samtidigt.

Compricer tävling Hos Compricer kan du hitta en motorcykelförsäkring som passar både dig och din plånbok. Vi jämför bland de bästa försäkringarna som finns där ute.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg