Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Den sista leken

Skolavslutningsdag och sonen vaknar med en förväntansfull blick. Idag är det den sista dagen på vårterminen  innan det lång sommarlovet väntar. Det är också den sista dagen på skolan, nästa årskurs börjar på samhällets andra skola för lite större elever. Pojken min klär sig stolt i sin nya skjorta och fina vita byxor. Vi åker tillsammans till skolan och avnjuter skolavslutningen med glada skolbarn. I stort sett glada skolbarn.

För denna dag är den sista skoldagen för flera barn som nu flyttar till annan ort eller byter skola utanför kommunens försorg. De lämnar sina kompisar och kamrater för en helt ny värld med andra, än så länge, okända barn och vuxna. För en del barn är detta bara början på ett nytt äventyr. För andra är det slutet på allt det välkända och uppbrottet från sina vänner.

På skolgården träffar min son sin bästa kompis. Att han nu ska flytta har varit känt ett tag. De har nu ätit tårta och min son frågar om de båda får lov att springa iväg och leka lite vid bäcken. Vem förmår att säga nej, att vi borde åka hem?

Efter ett tag kommer de tillbaka och båda har en förhoppning i blicken men ingen verkar våga fråga. Vill ni leka vidare idag? undrar jag. De skiner upp. Efter överenskommelse med kamratens pappa kommer vi överens att de kan leka hemma hos oss fram till klockan tre. Lekt efter skolan har de ju gjort många gånger så i sig är detta välbekant. Att det är den sista leken tänker de nog inte på.

En härlig dag i solen med massor av lek och stoj och tiden försvinner fort. Imorgon går flyttlasset för kompisen och han försvinner iväg trettio mil bort. De ska byta telefonnummer. Och kanske en e-postaddress? Att de kan träffas igen någon helg och leka vill de gärna. Inte att det ska ta slut nu, nej det får det inte göra! Min mage knyter sig när jag ser dem krama om varandra och säga hej då. För jag är rädd att dagens lek, den på skolavslutningsdagen, är den allra sista leken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Fint skrivet och eftertänksam ton. Det är svårt att se sina barn skiljas från sina bästa kompisar. Det känns som om livet för dem inte blir detsamma mera, och en oro knyter sig i ens mage att de kommer att sörja vännen...länge...kanske hela livet sedan. Hoppas att grabbarna får tillfällen att träffas igen.

    SvaraRadera
  2. Heartbreaking. Visa detta för din son om 10 eller 20 år, kommer vara en fantastisk insyn i en förälders sinnesvärld för honom.

    SvaraRadera
  3. Du skriver alltid finurligt och på ett mycket bra språk som gör det roligt att läsa.

    Här stack det till i hjärtat, mycket fint skrivet!

    Empati, ödmjukhet och intelligens går ofta hand i hand.

    /Alex

    SvaraRadera
  4. Härligt skrivet.

    SvaraRadera
  5. Tack ska ni ha, alla. Det värmer med så trevlig återkoppling. :)

    SvaraRadera
  6. aouch! Påminns direkt om min bästis som flyttade till Australien!! Men min mamma och pappa och hennes föräldrar såg till att vi inte tappade kontakten. Det blev åratal av fin brevväxling, tills vi äntligen kunde mötas 15 år senare! Tårarna sprutade på arlanda! Vi försöker träffas en gång om året! Och det blir alltid en massa tårar!! Men vilken fin vänskap vi har! Och idag med alla skype och mail...30 mil låter inte sååå långt...=)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I det här fallet så kanske det blir svårare, då kompisens föräldrar inte är direkt engagerade... :/

      Radera
  7. Tårarna trillar nu.. Fint skrivet.

    Sofia

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg