Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Där och då

Sitter i min stol, där i det lilla rummet som är mitt hem sedan flera år tillbaks. Synen är svag men jag kan ändå skönja de gestalter på fotot jag kisar mot. Mina knotiga händer är darrande och svaga men greppet likväl fast kring albumet. Tankarna vandrar till den dag då bilden togs med min gamla mobilkamera. En sommardag 2013 då jag fortfarande var frisk och sinnena potenta. Även om jag nu nästan är döv kan jag fortfarande höra skrattet från min son, där och då han lekte vid poolen med sin kamrat. Åh, vad jag önskar mig tillbaka till den stunden, det livet, den tiden..

Jag tog idag den bilden, på min son och hans kamrat, i solen den sista dagen i Juli månad tjugohundratretton. Jag tänkte då på hur nära allt är men blott precis i stunden. Nästan varje ögonblick, varje skeende i mitt liv passerar ganska obemärkt förbi. Värdefulla innevarande sekunder som inte får den uppmärksamhet de förtjänar. För en gång, i framtiden, kan jag, om jag har turen, på min höjd tänka tillbaka, dra mig till minnes, de stunder då jag verkligen såg, hörde, kände. Men inte verkligen uppleva, bara önska mig tillbaka.

Att kasta bort tid är det klokaste vi kan undvika. Att vara här i så många stunder som är möjligt är rikedom. Att använda alla sinnen är lycka i ögonblicket. Ett liv har vi. Hur långt vet ingen.

När jag sitter där i min stol, där i det lilla rummet som är mitt hem sedan flera år tillbaks, då synen är dunkel, händerna svaga och hörseln blott ett brus - då vill jag titta på mitt fotografi, trots att jag endast kan skönja gestalerna på det, och kunna tänka att: 'Jag var verkligen där i den stunden!'

Bilden i inlägget kommer från projektet 'Now and Then' - ett fantastiskt fotoprojekt väl värt att besöka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Samma sak med bilder görs på http://dearphotograph.com/, ofta med fina historier till.

    SvaraRadera
  2. Poeten och betraktaren Per Penning när han är som bäst! :)

    SvaraRadera
  3. Usch, nu blir jag lite tårögd....=)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bli gammal är nog min värsta farhåga. :/

      Radera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg