Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Pennans mästare gick sin väg

Igår tog Kristian Gidlunds vandring på denna jord slut. Kristian blev känd för den stora allmänheten då han, efter ett besked om obotlig magcancer, valde att blogga kring detta faktum på bloggen 'I kroppen min'. Det visade sig att Kristian var särdeles begåvad med pennan och hans texter var fyllda av så mycket innehåll i varje mening att de närmast svämmade över. Kristian var också värd i 'Sommar i P1' med ett mycket uppmärksammat program. Han var musiker tillika i gruppen 'Sugarplum Fairy', vars musik jag aldrig lyssnat till, och journalist med en språkbegåvning som borde få mången annan journalist att skämmas.

Kristian Gidlund blev inte ens trettio år. Det får mig att återigen tänka de tankar som vi så gärna skjuter ifrån oss - det faktum att vi alla ska dö, verkligen dö, och att vår utmätta tid är okänd. Själv har jag nått fyrtiosex och tror mig hänga med länge än. Kanske blir det så, eller inte. Vad vet jag vilka överraskningar som väntar runt hörnet? Att klockan alltid är senare än vad vi tror bör vi nog ta till oss - alla.

Vittnesbörden pekar på att Kristian Gidlund var en sympatisk människa i livet. Kanske vi alla borde vandra genom livet på samma sätt, så som goda medmänniskor? Jag säger inte 'vila i frid' till Kristian utan istället ett 'all lycka på din resa'. Kanske naivt men förtröstansfullt - resan mot livets slut och alltings början. Jag har skrivit lite tidigare om mina tankar kring det ounvikliga.

Jag avslutar med att citera:

Jag tror att mina texter har blivit så lästa för att det finns ett enormt uppdämt behov av att prata om döden. Vi försöker att ignorera den, men hur mycket vi än sopar tankarna under mattan eller plastikopererar oss för att för evigt se ut som 17 så kommer döden inte att glömma bort oss. Det är därför det känns så onödigt att vara rädd för något vi alla måste gå igenom. Jag tror inte på rädsla, den bara förminskar oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Citatet får mig att tänka på Steve Jobs examens-tal på Stanford 2005:

    "Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure - these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp! Jag provade att översätta detta vid tillfälle:

      http://perpenning.blogspot.se/2011/08/fokus-ar-allt.html

      Radera
    2. Ah, det var före min tid som läsare. :-)

      Tack för en bra och välskriven blogg! (Det är inte bara Kristian som är begåvad med pennan.)

      Radera
    3. Tack, Henrik, det var mycket vänligt och jag blev mycket glad. :)

      Radera
  2. En fantastisk människa. Unik på flera sätt.

    "Jag minns en gång hur jag läste om en pojke. Han var inte ens tio. Han var också sjuk. Inför sin begravning hade han varit med och bestämt. Hur det skulle gå till, vad som skulle serveras efteråt. Läsk och kebabpizza. I och med det hör jag att det var ett ärligt ögonblick. För vi är vad vi är. Vi är vad livet har gjort oss. Mitt liv är inte frack och Belugakaviar. Mitt liv är en blandning av det höga och låga. Det svåra och lätta. Det fula, det sköna. Så kommer jag att ha levat, på balansgången. Och det kommer att ha varit ett vackert liv. När jag dör, låt det därför bli en vacker dag, även om jag märker hur det skaver i mina sinnen att i detta nu skriva en sådan sak." Kristian Gidlund

    Så enkelt, men så vackert!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristians förmåga att trolla med ord som kröp in under huden var legendarisk.

      Radera
  3. Jag förundras än en gång över att något som var så väntat ändå känns så sorgset och tungt när det blir verklighet. Det har hänt med nära och kära, med Kristian och kommer att ske om och om igen.

    ”Varför denna makabra uppmärksamhet? Kanske för att jag vägrar censurera mig själv. Kanske för att mina texter är brutalt ärliga, nakna. Kanske beror det på att texterna är min uppgörelse med min uppväxt i en arbetarstad, människans rätt att bestämma över sin egen död, min uppgörelse med de barn jag aldrig kommer att få, och det faktum att mina föräldrar kommer att få begrava sin yngsta son. Mammas yngsta, farsans Krille.” Kristian Gidlund.

    Elaine Eksvärd skrev väldigt fint och personligt om Kristian här:
    http://elaineeksvard.se/blog/2013/09/18/farval-kristian-gidlund/

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg