Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Habegär


Vad jag kommer att tala om nu är ingen ursäkt och inget försvarstal. Min önskan kring konsumtion ligger dock dold i min barndom. Likt en pulserande artär bultar en ådra av köphets hos mig. Striden pågår alltid, böljande fram och tillbaka. Ibland seger för förnuftet, ibland nederlag. Oftast ett skyttegravskrig där ingen vinner, varken plånbok eller tillfredsställelse.

Som barn hade min äldre bror allt. Inte så konstigt, han var flera år äldre och arbetade ju extra - något som jag inte kunde på grund av ringa årsringar. En sak som jag trånade efter, som brodern inhandlat, var en så kallad freestyle - en bärbar kassettbandspelare med hörlurar som var mycket populär på åttiotalet. Och inte var det vilken freestyle som helst utan en riktigt Sony Walkman. Det var state of the art och creme de la creme, det var vad alla ville ha. I min värld var Sony en tuff amerikan och ingen tunn japan. Sony var en som alla såg upptill och han var cool.


En sådan pjäs var heller inte gratis så det fanns inte på kartan att kunna ens spara till en sådan. Tvåtusen kronor har jag ett minne om att den kostade och det var massor av pengar, det. Men vad jag var avundsjuk på min bror.

Jag minns att jag något år senare fick en freestyle av märket Goman - det var dock inte påläggstillverkaren bakom den - som var dubbelt så tjock, hade hälften så lång batteritid och till det mediokert ljud, dock en freestyle. Inte en Sony. Inte ens en Sanyo. Utan en Goman.

Vår familj hade inte de pengar som krävdes för att kunna upprätthålla ungdomslivsstilen för en tonåring. Idag tycks det vara annorlunda på många sätt och prylar är dessutom billigare än förr - på gott och ont. Vi tonåringar på tidigt åttiotal var oerhört rädda om våra teknikprylar då de var kostsamma. Idag är det mer slit och släng.

Så som äldre tonåring sparade jag och gnetade med min månadspeng och med mina inkomster ifrån reklamutdelning för att kunna köpa en bergsprängare, det vill säga en stereokassettradio. Det tog månader. Jag var ofta i butiken och tittade på den där apparaten som jag ville ha och en dag skulle köpa. Uppskjuten konsumtion var det enda som fanns. Inga krediter utan alltid kontant. Nyttigt med olidligt.

Det finns fortsatt saker jag vill ha. Idag har jag råd på ett helt annat sätt. Samtidigt så vet jag ju att uppskjuten konsumtion hjälper mig mot en bättre privatekonomisk framtid. Det är en svår balansgång, både mentalt och finansiellt. Inom mig finns den där pojken som äntligen kan shoppa den där imaginära freestylen. Och så det vuxne, präktige mannen som håller emot. Kampen går vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg