Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Ånger


Jag var tidigt på kontoret imorse. Det var fortfarande mörkt när jag klev över tröskeln och lysrören flimmrade igång per automatik. Ingen annan var där undantaget städaren som också arbetar tidigt. Jag började dagen med att röja lite i mitt kontorsskåp och slänga papper och annat som inte har någon framtid - efter att jag slutat mitt jobb.

Nästan elva år har passerat på denna arbetsplats och nu återstår blott en vecka. Det är en underlig situation - inte på något sätt obehaglig men konstig. Snart så är det avslut och jag stänger av min dator för gott och lämnar tillbaka dörrnyckeln. Några handskakningar och ett tack och hej - sedan kan kanske allt te sig som en dröm jag drömt. Hände det här på riktigt?

Om en vecka arbetar jag någon annanstans, med nya kollegor och uppdrag, i nya miljöer och i okända marker. Allt kommer att vara nytt och obeprövat och det är så spännande. Bara jag tänker på det så höjs min puls. Jag vet inte alls vad som väntar eller vad som döljer sig bakom nästa krök och det känns så bra.

Jag funderade en hel del de timmarna innan jag skrev under ett nytt anställningskontrakt och tecknade ned en uppsägning. Tänk om jag ångrar mig? Om allt blir fel och jag längtar tillbaka? Det kanske inte är så illa att jobba kvar? Det finns rätt mycket bra med det här stället också?

Men jag har nu insett att det är en dimridå, ett pseudoskeende och en försvarsreflex. Inte en dag, timme eller minut har jag känt någon ånger eller osäkerhet efter att steget togs. Snarare har tankarna handlat om varför jag inte tog steget tidigare.

Det går igen lite i mitt liv - för mycket tvekande innan jag agerar. Det är inte fel att vara analytisk och att förbereda sina framtida kliv men det ska inte bero på rädsla eller feghet. Det är väl där som ångern bor - i de steg som tas utan förberedelse, eftertanke och planering och som kanske sker med impuls eller för att andra helt enkelt gör det.

Jag såg ett TV-program för något år sedan som handlade om en fransk friklättrare, en sådan där våghalsig person som klättrar på livsfarliga platser med blott sina händer och fötter. Hur kan man göra något så galet? Jo, med förberedelse och träning. Inte minst så tränade mannen sin fingerstyrka genom att hänga i klätterblock i taket i sitt vardagsrum några timmar om dagen.

Hans fru klagade på att hennes man gjorde de här farliga klättringarna där han riskerade sitt liv. Hennes man, friklättraren, replikerade med att han var oerhört förberedd och tränad inför sina uppgifter och att de därför inte var speciellt riskfyllda. Däremot, sa han, du min kära hustru röker ett paket cigaretter om dagen - så vilket är egentligen mest farligt och våghalsigt?

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant?

Läs om tankar kring mina investeringar och aktier på min blogg hos TradeVenue

Kommentarer

Populära inlägg