Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Samhällskontraktet vittrar


Jag saknar ordet. De flesta av de jag smakat på som alternativ blir nedlåtande eller drypande av förakt. Innehållet kommer dock i flera smaker och inga av dem smickrar eller förför. Frustrationen är stor och jag undrar vart vi är på väg. Är samhället i upplösning och förfall? Jag tillhör en stor grupp av människor som inte riktigt ses av våra folkvalda som i sin tur ändå har fullt upp med populistiska upprop eller att få gratispoäng i debatten. Vilken är då denna samling av människor?

Jo, vi är en del av skattebetalarna och de som bär samhällets kostnader. Men vi är mer än så. Vi är de som arbetar, de som varje dag vaknar sömndruckna av väckarklockan, som pliktskyldigt stiger upp, klär oss och säljer vår tid, många timmar varje dag, för att hedra det kontrakt vi ingått med samhället.

Det samhällskontrakt, som vi med våra skatteinbetalningar betalar för, innehåller vård när vi blir sjuka, polis som upprätthåller lag och ordning, skola och utbildning för våra barn och en dag en hedervärd ålderdom där vi får den omsorg och kärlek en åldrande människa är värd. Eller så borde det vara - men samhällskontraktet har urholkats och urvattnats.

Den arbetande och skattebetalande gruppen i vårt samhälle är viktig för våra makthavare i blott ett hänseende - att vi betalar så mycket skatt det bara går och att vi kräver så lite som möjligt tillbaka. Att vi är hederliga och sköter våra jobb och bortser ifrån att våra barn går i en skitskola, att poliserna ger upp och slutar, att åldringsvården går på knäna och att var och varannan misslyckad politiker sätta på guldkantade undantag utan uppgifter men med fet lön varje månad.

Varför ska vi hedra samhällskontraktet om det inte längre följs? Är det inte dags att omförhandla det? Borde vi inte göra vår röst hörd? Kan vi strejka för ett bättre kontrakt?

Med tanke på vårt skattetryck borde vi ha världens bästa skola, polis, vård och världens bästa vad helst. Men det har vi inte, vi har bara en av världens högsta skatter som används vårdslöst och slösande på allt annat än på oss - vi som betalar kalaset. Bland annat detta.

Nej, jag saknar egentligen inte ordet. Jag vill bara inte säga det för det låter inget bra. Och jag stiger ju fortsatt upp varje dag, går till jobbet och pungslås på en av världens högsta löneskatter varje månad. Frågan är bara vad som händer den dag jag bara struntar i att arbeta längre?

Läs även andra bloggares åsikter om , , intressant?

Kommentarer

  1. Svar
    1. Sådant finns också. Etik i ekonomi?

      Radera
  2. Du har nog tyvärr rätt i dina tankar.

    Jag brukar säga att vi gått från "90/10 samhället" där 90% av folket hade ett bra liv i det gamla folkhemmet.
    Vi går nu mot ett "20/80 samhälle" där 20% av befolkningen har ett fritt och bra liv.

    Om man vill tillhöra de 20% så har man i princip två vägar att gå.

    1) Betala för alla tjänster i "vård, skola och omsorg". Det kommer att bli dyrt och bara några få extremt högavlönade kommer att klara det.
    Min gissning är att det krävs två månadslöner på minst 100 tkr var (2 i familjen)i dagsläget och att man dessutom har ett skuldfritt boende.(Har man bostadslån på cirka 8 miljoner eller mer blir det fortfarande kärvt när räntan går upp)

    2) Den andra vägen att gå är "kunskap och erfarenhet". Det finns fortfarande bra skolor, bra sjukvård och bra äldrevård i den offentliga verksamheten, även om det är allt mer sällsynt.

    Det som krävs alltså att man vet var dessa tjänster finns. Det är inget som syns i media eller i officiella sammanhang. Ett brett samhällsintresse och personliga kontakter / rekommendationer är vad som krävs.

    Besser

    SvaraRadera
    Svar
    1. Besser - du piggade inte upp mig så värst mycket. ;)

      Radera
    2. Tvärt om.

      Det visar bara att "kunskap & erfarenhet" även i framtiden kommer att vara av betydelse.
      Helt enkelt ett större personligt ansvarstagande för sin egen framtid, även utanför den ekonomiska sfären.
      Allt färre tror att "samhället" fixar allt och tar hand alla problem.
      De som inte inser detta kan kanske få lite egna problem i framtiden.

      Besser

      Radera
  3. Som om jag inte var tillräckligt deprimerad över samhällsutvecklingen redan innan... *suck*
    Under många år har man successivt raserat välfärden och nu är det plötsligt påtagligt för nästan alla. Vi har raserat vårt samhälle utan återvändo och jag tycker synd om mina barn som ska växa upp i en mycket farligare, hårdare och mer otrygg tillvaro än vad jag fick göra. Tragiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessutom skäms jag inför mina föräldrar och tidigare släktled som byggde upp vår välfärd. Många av oss är bortskämda uslingar som inte vill arbeta eller ta ansvar.

      Radera
  4. Hej Per

    Tack för detta inlägg. Jag tror också tyvärr du har rätt.

    Får en känsla av att många inte orkar bry sig om samhällsutvecklingen i stort och känner att det inte är deras problem eller att de inte kan påverka. Alternativt är det någon annans problem. Och varför ska man bry sig när ingen annan verkar bry sig.

    Men här i Stockholm har politikerna minsann satt ner foten för att visa att de är handlingskraftiga och arbetar för oss skattebetalare. Upptäckte nämligen till min stora förvåning att vågen på simhallen är borttagen efter ett politiskt beslut.

    Vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli rädd.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6256070

    Vad är nästa steg, ska de ta bort speglarna också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha - jag skrattar men känner sorg samtidigt. :/

      Radera
  5. Inte konstigt att det finns skattefifflare.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg