Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Det dåliga samvetet


Hur är det med samvetet, egentligen? Har du dåligt samvete för något?

Och varför är samvete oftast dåligt? Det borde inte vara så. Varför uttrycker vi det på detta sätt? Jag tänker inte ha dåligt samvete? Samvete är ju någon fint och vackert - inte dåligt. Varför säger vi inte det goda samvetet?

Det dåliga samvetet har fått utstå mycket spott och spe. Det dåliga samvetet vet med sig det.

Det dåliga samvetet pekar nämligen gärna finger åt oss kring saker vi sagt eller gjort, sådant vi får ont i magen av att tänka på. Ibland dyker minnen upp som vi försökt förtränga under lång tid och vårt samvete, det dåliga, dyker upp som ett brev på posten. Men är det egentligen så illa?

Vi är ju faktiskt så som människor utrustade med ett samvete. Hur vi än vrider och kränger på oss så det som vi gör eller säger ska passa in så finns samvetet alltid där. Det går inte att sudda bort. Och i stunden då vi gör fel så vet vi oftast om det.

Sedan så försöker vi att glömma trots att samvetet får det att bubbla fram igen när vi minst anar det. Vi kan lita på det - och det är bra.

Jag anser att en människas samvete fyller ungefär samma funktion som smärtimpulsen. Den impulsen är ju till för att skydda oss. Och likadant är det med samvetet. Det skyddar oss ifrån att skada andra och oss själva och livet som sådant. Det dåliga samvetet vill oss inte illa. Det vill oss gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

  1. Hej Per!
    Jo samvetet blir nog bättre med tiden hos de flesta hoppas jag, dvs att man lär så länge man lever. Alla gör väl saker man ångrar efteråt.

    Tack för en läsvärd blogg!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.

Populära inlägg