Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Din nästa


Jag vet inte varför jag fortsätter att följa serien. Allt det som andades hopp och framtidstro är som bortblåst och ersatt av ultravåld, omänsklighet, skär skräck och hopplöshet. Manusförfattaren följer, som jag förstår, seriemagasinets livslinje men jag börjar undra om inte Robert Kirkman och medförfattare tappat bort sig. The Walking Dead ger mig inget längre. Serien får mig att må illa.

Jag undrar emellanåt var all cynism, självgodhet och det som så fint kallas självuppfyllande kommer från. Är det vårt alldeles för komfortabla leverne? Avsaknad av krig och elände under för lång tid? Rättighet är ett ord som får skyldighet att stå i kulissen. Personlig utveckling har knappt en kollektiv motsvarighet. Att framhäva sig själv anses vara en god egenskap medan att lyfta fram andra som en svaghet.

For iväg till blodcentralen i eftermiddags. Fick ett SMS om att min blodgrupp var i akut låg nivå. Inget konstigt med detta och inget som man ska få uppskattning för - jag ser det som en skyldighet mot andra och en medmänsklig gest. Landet är fullt av friska människor som inte ens tänker tanken att lämna blod men som garanterat blir förvånade om de en gång behöver en transfusion och inget blod finnes. Jäkla sjukvård, hade man ropat, det är betalar jag skatt för!

Det delikata med blod är att det inte går att tillverka. Ingen personlig sjukförsäkring i världen räddar dig om inte det finns medmänniskor som offrar tid, och inte minst blod, för att någon inte ska dö. Det går inte att skänka pengar till blodcentralen för att döva sitt samvete. Det finns ingen genväg utan endast en gnutta självuppoffring. Varför är det då så ofta blodbrist på sjukhusen? Fyra gånger per år för män och tre för kvinnor - är det så mycket begärt?

Nej, det ter sig trist. Status är viktigare än det mesta. Och jag slutar inte att förvånas. Nu läste jag att det finns en inte oansenlig mängd människor som skäms över sitt boende - som om det inte fanns annat att skämmas över? För kvinnor är tydligen boendet än mer viktigt än för män. Damer landet kring känner avundsjuka kring hur andra bor och det är tydligast bland yngre. Dessutom ljuger man om sitt eget boende eller förskönar det.

På något sätt är det väl tak över huvudet en lisa för själen. Att få sova i en säng och ha det torrt och varmt. Nej, det duger inte. Det ska vara sjödränkt ekparkett, panoramafönster över landskapet, italienskt kakel och lantkök. Och bostaden ska så klart fyllas med nya möbler, mattor och kanske konst? Det duger heller inte med vad som helst på infarten.

Kanske folk istället borde fråga sig oftare vad det egentligen är det de söker? Och jag ställer nog den frågan mer till de yngre. Vad vill ni? Egentligen?

Svenska företag har svårt att hitta ungdomar som har rätt kompetens - så som att engagera sig, kunna samarbeta, passa tider eller ens dyka upp på jobbet. Curlingföräldrar tros ha planterat dylika attityder hos sina telningar. Förståelse för att man inte kan mickla med mobilen under arbetspasset eller kunna få ledigt på kort varsel saknas ofta. Problemlösningsförmåga och noggrannhet är en annan brist enligt arbetsgivare. Jag är inte helt förvånad. Inte minst har skolan misslyckats, enligt min mening. Dagens skola är mer inriktad på kunskap och elevernas rättigheter men förbereder inte tillräckligt för att det finns  skyldigheter. Svenska ungdomar anses ha en riktigt rutten attityd till hänsyn och arbetsmoral. Läs gärna den spännande rapporten Det är attityden, dumbom.

Men curlingen fortsätter - jag ser det och hör det varje dag. Den unge som måste ta eget ansvar för både handling och konsekvens är en rar uppenbarelse. Det svansas och lindas in i bomull. Det är faktiskt synd om barn som inte behöver ta ansvar då det blir ett brutalt uppvaknande en dag. Var ska det sluta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg