Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Förbannade julbrev


Förr skickades det julkort i en strid ström mellan vänner, släkt och de som man sällan träffade. Ja, det kunde till och med vara så att just julkort var den enda kontakten. Ett glansigt kort med tomtar av Jenny Nyström, en önskan om en god jul och ett gott nytt år undertecknade med familjens namn. Sen var det tyst och stilla tills nästa år. Slutligen så kom det inget julkort alls för då, ja då hade avsändaren dött. Julkort är förlegat och gammeldags.

Jag skickar julkort varje år med en sällan skådad envishet. Jag ratar alla förtryckta kort och gör egna av fina foton från året som gick och låter trycka upp dem. Sedan tvingar jag alla i familjen att skriva sina namn fint på korten, det slickas på frimärken och stoppas i kuvert och läggs på låda i god tid så att kortet är framme före jul. Nöjd är jag - för att hälften av adressaterna ser jag aldrig i verkligheten. Än så länge har inga kort kommit tillbaka på grund av mottagare okänd.

Jag skyr julhälsningar via Facebook som pesten. Det är inte rent spel. Bla, bla, bla, i år har vi valt att inte skicka julkort utan skänker istället de pengarna till Rädda Renarna. Jo, jo - den enkla går jag inte på. Nä, det är lättja och lathet att inte skicka julkort. Basta! De som skickar en oförskämd julhälsning till mig via sociala medier hamnar på min svarta lista - de som inte får något fint julkort utan ett som jag skickar efter jul, ett som jag köpt på rea och helst ett riktigt fult.


Ett julkort är en julhälsning - inte i ett frossande i navelskåderi. Den förfärliga trenden med så kallade julbrev ryar jag mot. Ett långt brev där man skryter om alla sina fantastiska resor under året, barnens skolbetyg och nya fina bilen man inköpt - ett enda långt rapande om hur enastående ens liv varit under året. Tala om att vara tondöv i all sin välmening. Betänk om mottagarens leverne är satt på undantag, att far är full igen varje jul, barnen inte vill veta av en och frun har dragit med älskaren. Då är det inte en lång monolog kring andras fiktiva lycka man behöver - utan blott ett fint julkort med en julhälsning. Eller kanske inte det heller?


Nej, ett riktigt julbrev, det var Mors julbrev som fanns när jag var liten - krimskramspyssel i papp som ingen mamma skulle velat ta i med tång men som vi barn tyckte var skojigt. Några timmars lek sedan eldades det hela upp i öppna spisen.

Ni som nu säger att ni inte tänker skicka några julkort och istället köpa aktier för pengarna - ni är kloka ni. Men så innihiliivitte traadia, på ren skånska. Så det så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg