Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Halleda


Patriot är jag kanske inte men en viss stolhet över mitt skånska arv, det har jag. Mest på skoj och utan allvar. Jag trivs i södern och tycker att skånskan klingar vackert. För några år sedan hade jag tvekat att erkänna att jag gillar Danne Stråhed, men så är det. Han har en del fina, glada och positiva texter. Sök på Spotify och låt dig förföras.

Sprang på den här texten. Den är roligt som jag ser det. Vad säger du?

Ha en finfinfin söndag! Sommaren lever lite till.

Skåningen är inte som andra. Framförallt är han vacker.

Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens kutryggiga dolskhet.

Nej, skåningen ar i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

Ändå - allra vackrast ar han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsaltets dilemma.

- Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de. Genom sekler av med och motgångar, sociala problem och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd.

Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala. gängor, förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen både lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar, som alla varit med i finska vinterkriget. De utbytte erfarenheter. Värst hade det varit på Karelska näset ett tag, där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd. Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta. Alltså väcktes den sovande. Hur var det på Karelska näset, den gången? undrade vännerna.

Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa han:

- Jo, dar va hitt.

Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.

Sådan är skåningen. Han bävar inte för att va me där det e hitt. Och har inte hans tidning samma inställning, ja då får de va så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg