Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Hemma snart


Jag har sagt upp mig. Jag har valt att avsluta en anställning på ett företag som jag blott arbetat på i tre kvartal. En del människor rycker säkert på axlarna åt något sådant - om det inte blir bra så bara byt jobb igen. Själv känner jag mer ett behov av att analysera varför det blev så här. Min tidigare arbetsplats fick elva år av mitt yrkesliv. Varför stannade jag där så länge?

Onkel Tom har skrivit, i mina ögon, utlämnande kring arbetslivets många såpaliknande episoder. Och visst är det väl så? Där det finns människor, där finns det allt från avundsjuka till intriger. Jag suckar emellanåt och inser att jag själv knappast är perfekt eller ens överdrivet begåvad och en bra medmänniska. Men samtidigt så upplever jag att många människor är korkade eller rent sagt dumma i huvudet. Men det är ju de flesta ju inte - men de har inte tänkt till tillräckligt mycket eller ofta. Att gå genom livet utan ens en ansats till att försöka hitta någon mening med det är verkligen inte att leva.

Ett litet tag inbillade jag mig att min långa sejour på min förra arbetsplats i hög grad berodde på utvecklande arbetsuppgifter. Det tror jag inte längre. Nej, jag känner alltmer att det berodde på mänskligheten. Jag var trött på jobbet och att jag hade kollegor utan ambition att göra mer än nödvändigt. Men det var vanliga människor och vänliga sådana. De hade ingen dold agenda eller behov av att sätta sig på någon. De såg mig i ögonen och var ärliga. De ville hjälpa mig och förutsatte att jag ville detsamma. De var, helt enkelt, ganska lika mig i dessa avseenden.

När jag fick chansen, så som 48-årig och snart bortom svensk arbetsmarknadspolitik och anställbarhet, att börja på den lilla konsultfirman så högg jag likt en aborre på det blanka. Inledningsvis så byggde jag mig en illusion om att allt var bra. Men det började egentligen direkt. Jag limmade inte med människorna eller cheferna. Det satt i väggarna, som man ibland säger - det som egentligen är det outtalade, företagskulturen eller hur man önskar benämna det. Så klart att det finns undantag bland medarbetarna men hela detta bygge vilar på ett glidande underlag. Jag började snabbt att må dåligt.

Så, det finns många dumma människor. De kan vara kreativa, arbetssamma och geniala. De kan starta, driva och bygga upp företag. Samtidigt kan det saknas, det som jag ser som mest vitalt - medkänsla, empati, vänlighet, omsorg, lust, glädje och gemenskap. Jag stötte på dem i ledningen, bland chefer och vissa medarbetare. Det blev snabbt uppenbart att de flesta av dessa egenskaper inte fanns. Företaget är i mångt och mycket ett ihåligt skal av arbetande människor. Skittrist.

Denna konsultfirma är för många en step stone - ett sätt att skaffa sig lite meriter och sedan ta sig vidare. Jag önskar dem all lycka och framgång i sina nya jobb. De som stannar tycks ha vissa problem i sina sociala koder eller så har de andra dolda agendor jag inte ser. Men att många är väldigt ego är tydligt.

Min chef blev mer än måttligt sur när jag sa upp mig. Hon, denna kossa, som knappt pratat med mig eller ens är värst intresserad av verksamheten mer än vilka pengar vi drar in hade mage att ifrågasätta och säga sig vara förvånad över mitt beslut. Jag hade en mer officiell linje kring varför jag sagt upp mig än de jag nämnt ovan - jag tror inte hon hade förstått det budskapet.

Jag sitter nu i frysboxen. Alla intressanta arbetsuppgifter är mig fråntagna och jag är inlåst på kontoret tills min sista dag. Att min chef inte förstår att vårda relationer istället för att vilja hämnas? Hon kan ju inte veta i vilka sammanhang vi stöter på varandra igen - och vilken roll jag har då. Jag är inte hämnadslysten men jag vet vilka människor jag vänder ryggen och vilka jag välkomnar.

Jag träffade mina nya kollegor över en bit mat häromdagen. De var det jag saknat. De intresserade sig för mig, pratade med mig och inkluderade mig. De var glada, trivdes på sin arbetsplats och tyckte att deras chef var den bästa de haft. Jag kände lycka, frid och lugn i mitt mellangärde. Men även en viss stolthet över mig själv - även de tyckte att jag passade in i deras grupp.

Vänlighet. Medkänsla. Förnöjsamhet. Jag tror att jag är hemma snart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg