Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Livs levande


Inte jag heller trodde på det en gång, men det är faktiskt så. Tiden rinner från oss och vi får inte mer av den varan än vad Gud, ödet, slumpen, våra gener eller vad det nu må vara som, så att säga, sätter spiken i kistan - även om det kan te sig så i vår svenska, väldefinierade tillvaro med hur vår ekonomi ser ut under olika skeden i livet. Det är ju synnerligen tillrättalagt, allt det där med premiepension och begravningsavgift. Men oavsett det - vi lever inte lika länge. Vissa förfärande kort och andra tröstlöst länge - livskvaliteten är en fluktuativ parameter.

Medellivslängden fortsätter att stiga i Sverige - som kvinna 84 år och som man drygt 80 år. Men det betyder ju inte att du eller jag ens når halvvägs dit. Jo, jag förresten då jag närmar mig 50 år - men inte du. För statistik är förrädisk sanning och om nu medellivslängden kan te sig hög så innebär det ju samtidigt att många dör tidigare än så.

Att barn dör är relativt sällsynt i vårt land och är fortsatt fallande vilket är skönt. När det gäller vuxna så tycks det finnas ett samband mellan utbildningsnivå och livslängd. Jag, som man och akademiker, torde nå knappt 84 år om jag ska slå medelvärdet medan du, som är man och inte gick gymnasiet klart, blott ska bli 78 år. Så vem kan då säga att utbildning inte lönar sig?

Var man bor i Sverige har också en möjlig påverkan. I Halland är man segare och orkar hålla sig vid liv som kvinna tills man är 85 år medan i Norrbotten trillar man av pinn så som karl vid knappt 79 års ålder. Kan det vara skoterolyckorna? Eller det hembrända?

Känner du nu hur döden nafsar dig i hälarna så finns det lite tröst i att statistik är en övning i backspegeln. Hur länge en generation faktiskt lever vet vi inte förrän alla har dött, vilket inträffar någon gång efter 100-årsdagen. Men då har det visat sig att den verkliga medellivslängden är betydligt högre än den som antogs när de föddes. De kvinnor och män som föddes 1910 hade en förväntad medellivslängd på 59 år respektive 56 år. Den verkliga medellivslängden blev 68 år för kvinnorna och 62 år för männen.

Likväl, ålder är ålder medan livskvalitet är en helt annat sak. Jag vet, med min erfarenhet, att skillnaden mellan att vara 20 år och 30 år var marginell kroppsligen. Mellan 30 och 40 märktes den knappt. Däremot har de senaste 10 åren påverkat mig till viss del chockartat - att gå från 40 år till 50 år påvisar tydligt att vi alla är döende och på ett sluttande plan. Det går fortare och fortare utför, det kan jag lova. Sämre hörsel och syn märks av, leder och muskler ömmar och knakar, kråksparkarna i ansiktet övergår till uttorkade flodfåror. Jag behöver sova mer för att må gott och motion och träning blir viktigare för att undvika värk eller trötthet. Huvudet vill oftare mer än kroppen förmår svara upp till. Jag bävar och fascineras över den fortsatta resan mot träfrack och minnesruna.

Jag tror därför allt mindre på långsiktiga planer och mer på att skjuta från höften. Man ska inte vänta för länge med saker man vill ta sig för, helt enkelt. Ja, jag vet att det låter så tröttande klyschigt men hur i hela friden ska jag uttrycka det? Kanske som att du är dum i huvudet om du tror att du lever ett lika rikt liv som 70-åring, kroppsligen och själsligen, som nu även om du har en fet skattkista att ösa ur? Och att du är lätt retarderad om du är övertygad om att ens nå en uppskattad medellivslängd trots att du sparar halva din lön för framtida äventyr? Nä, det är för brutalt.

Jag läste en kort dikt en gång som etsat sig fast. Den är rätt bra.

Vad är ett långt liv för slags gåva, om huvudet är tungt och bara vill sova?

Pengars värde ligger i vad vi får ut av dem när de på något sätt konsumeras. Dessutom ligger deras värde i vår förmåga att kunna avnjuta det hela. Så som döv, blind, halt och lytt sjangserar upplevelsen till nivåer vi kanske inte räknat med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg