Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Min bucket list

Första gången som jag hörde uttrycket bucket list var när jag såg filmen Nu eller aldrig. Ja, det är den dåliga svenska översättningen av just The bucket list. En sådan här lista kan bättre översättas till en att-göra-lista på saker man vill ta sig för eller uppleva innan man dör. Detta har varit en hel del på modet att göra dylika listor allt sedan filmen visades 2007, på samma sätt som carpe diem tjatades ut efter Döda poeters sällskap.

Människor skriver bucket lists. Där finns allt från fallskärmshopp till att bada i Trevifontänen. Saker att hinna med före den oundvikliga döden ska gärna vara spektakulärt, utmanande och något att visa upp men även små ting kan skrivas på listan. Om det ska vara tio, femtio eller hundra saker tvistas det om. Ärligt talat - jag begriper mig inte riktigt på dessa listor att hinna med före rigor mortis.

Jag har försökt att skriva en bucket list. Rubriken gick fint. Punkt ett började sämre. Jag vill för alltid kunna lyssna på Spotify. Amenvaf? Vad är det för något att skriva på en bucket list?

Men jag vill ju faktiskt detta. Musik är viktigt för mig och jag älskar all musik som jag får via Spotify. Jag vill hinna med Spotify innan jag dör. Jag vill att min hörsel inte ska svika mig när jag blir äldre så att jag inte kan lyssna på musik längre. Jag njuter ju redan nu av all världens musik och jag vet att allt ska tas från mig, en sak efter den andra. Och slutligen livet självt.

Och så fortsätter det när jag skriver. De saker som fastnar på min lista är inte saker eller upplevelser jag saknar utan de som jag har som jag räds att mista - synen, hörseln, min fru och mina barn, hälsan, att kunna gå och springa, smaken av god mat och ett prima vin. Det må låta förmätet men jag är redan nu nöjd. Nöjd och förnöjsam med allt det jag har och upplever varje dag. Jag har insett, och det med glädje, att livets all förundran finns här och nu. Eller så som Adolphson–Falk:s text i låten Ifrån att vi faktiskt inte reser till något, vi reser ifrån. Vi kommer aldrig närmre livet än nu.

Jag har blivit lite klokare med åren. Jag vet nämligen att åren blir färre att uppleva i framtiden. Det må låta trist men jag fick aldrig ihop någon bucket list och det var rätt för mig. Absolut att jag har saker att uppleva eller vilja göra - men det behövs ingen lista för det. Impulsens kraft är stark och jag tar mig för det som dyker upp i mitt sinne. Saker kommer till och andra faller ifrån. Att vara spontan ger mig mer glädje än planerade aktiviteter.

Så mitt tips till er som skriver bucket lists är att först och främst skaffa insikt i vad som finns här och nu och vilken glädje det bringar er. Bara så ni inte glömmer bort det i jakten på innan-döden-förlustelserna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg