Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Plockad höna


Då kom den dagen, dagen då vår trotjänare Op-Ellen fick se sig omkörd av en nyare vagn. Om nu bilar kan känna ångest vet inte jag men att jag fick lite hög puls och oro i magen var ett faktum. Irrationellt kanske, men ändå - det finns lite sunda vätskor hos mig numera. Stora utgifter svider.

Familjen Penning behöver personbilar. Jag och frun jobbar på helt olika platser och kommunikationerna är dåliga eller näst intill usla. Fru Penning kör dessutom på en väg där landets sämsta bilister far fram och en stor och trygg bil är viktig. Gamla droskan nådde i dagarna tjugoniotusen mil och minst tiotusen kronor i reparationskostnader, en slant mer än vad marknadsvärdet är. Det blev tvunget att göra något.

Familjens chefsförhandlare, och det är inte jag, satte klorna i en stackars säljare på en bilfirma. Resultatet blev att vi i inbyte erhöll lite mer än dubbelt mot marknadsvärdet för Ellen samt nya vinterdäck på fälg. Den mest lustiga detaljen var att bilen såldes så som rullande niotusen mil men att bilhandlaren missat att motorn var bytt på garanti och endast varvats under niohundra mil. Det i sig blev en bra bonus.

Den tråkiga och samtidigt befriande konsekvensen var att vi var tvungna att be guldhönan om ett lån. Motsträvigt skrockande erhöll vi etthundratusen kronor räntefritt, utan avier och ingen uppläggningsavgift men med löftet om snar återbetalning. För första gången i våra liv betalade vi alltså en bil med egna medel. Och i det finns en lärdom eller åtminstone en tankeställare. Och vilken är den?

Jo, att köpa en ny bil via ett lån är att i viss mån förblinda sig själv. Tvåhundrasextiotusen kronor kan te sig ganska ok med en månatlig avbetalning. Och det är kul med en helt ny, blank och väldoftande bil - man känner sig kanske till och med bedrägligt rik? Tro mig, känslan går snabbt över och irritationen över den första parkeringsbucklan eller repan i lacken tenderar att bli större.

Samma bil som ovan men med fyra år på nacken, en och annan repa och buckla men fortfarande fräsch har tappat 160 000 kronor i värde - den vi köpte. Den betalade vi med medel vi sparat ihop. Att spara ihop pengar är en mödosam process rent mentalt men egentligen helt utan skillnad mot att göra avbetalningar - pengarna ska ju ut oavsett. Men lönen är en tacksamhetens tanke - att vi betalade och inte lånade av våra framtida inkomster. Intressant är också att flera av våra vänner faktiskt förvånades över att vi betalade för bilen - kan man göra så?

Att guldhönan erbjöd sig att låna ut pengar beror på att hon är runt 50% likvid. Därmed påverkas investeringarna inte alls. Däremot ska nu etthundratusen kronor så raskt så möjligt återbetalas. Månadsrapporten kommer så klart att påverkas negativt - besparingar försvinner upp i realkapital. Dessutom skriver jag av bilar väldans hårt och snabbt då jag anser att värdet minskar mer än vad de flesta tror.

Läs även andra bloggares åsikter om , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg