Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Vettiga utgifter


Återigen brinner det bilar i Malmös förorter. Det gör mig så förbannad. Mjukisbyxor ägnar sig ständigt åt att förklara dylika beteenden med utanförskap, tristess och ingen fritidsgård. Jag åberopar alltid det personliga ansvaret - vad du gör ger dig konsekvenser. Det gäller allt, anser jag. Så kallade gnällkoftor som skyller på allt och alla - utom sig själv är en ynklig falang. Man är alltid ett offer, ett offer för omständigheter man inte råder över. Detta är och kommer alltid att vara kvalificerat skitsnack.

Jag tänker en hel del på det här med hur skattemedel hedras - eller dras i smutsen. Varenda liten slant som kommer in via skatt borde värnas och omhuldas på bästa sätt. Och alla våra gemensamma saker - allt från skolor till fritidshallar - borde vi se så som våra egna. Inte f*n sparkar man in dörrar hemma, river ner inredning eller klottrar på fasaden. Det är små vidriga skitstövlar som har noll och ingen hjärnaktivitet. Och då menar jag inte barn - de har en del att mognad kvar att nå - utan vuxna människor. Det räcker att titta på hur vuxna individer beter sig i det offentliga rummet för att inse att det finns så mycket dumhet och enfald.

Vi jobbar och sliter, vi tar hand om våra inkomster och sparslantar, vi investerar och tittar på mjölkpriset i affären. Vi räknar kronor och vi budgeterar inför semester och julklappar. Och det är våra nettokronor. De skatteslantar vi betalar in ser vi inte, har ingen påverkan på och tillåts sällan insyn kring. Här finns det ingen vett och sans.

Skattepengar gödslas med, sprids för vinden, eldas upp, slösas och föraktas. Och det är enligt min mening att spotta varenda skattebetalare rakt i plytet. En polisbil eldas upp av en retarderad nolla. Vad kostar en sådan? En miljon kronor? Hur många dagar måste du slita på jobbet innan du bidragit med en miljon till vårt gemensamma välfärd? Inte ska idioten ha någon fritidsgård eller pyttipanna, hen ska slås i järn och knacka sten i ett stenbrott!

Det svenska vaniljsamhället som numera saknar ryggrad efter alltför många ofredsår ägnar sig åt analyser och valhänta åtgärder - fokus är enbart på buset, slöddret och imbecillerna. Alla andra som i tyshet jobbar och drar sig ur sängen i ottan för att betala för uppbrända polisbilar glöms helt bort. Alla som bidrar varje dag men samtidigt ser att inget kommer ur ansträngningarna när säkerhet på gator och torg, sjukvårdsomsorg och infrastruktur monteras ned. Vad händer om vi alla bara struntar i allt och sjukskriver oss? Systemkollapsen kommer som ett brev på posten.

Min känsla är att det går fort utför. Politikerkåren saknar idéer och visioner. Vart är vi på väg? En av världens högsta skatter har vi, men dessa medel öser vi över de som borde straffas och dessutom erhålla en fet återbetalningsplan på allt de förstört. Skatter är våra pengar gemensamt. Inte statens. Inte någon annans. De är våra. Vi kräver att de vårdas väl. Annars slutar det här illa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg