Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Efter arbetet är jag inte där


Jag får då inte betalt för allt. Men eftersom min tid är dyrbar så säljer jag den så dyrt det går. Jag är ganska bra betald men samtidigt så arbetar jag flitigt. Men varje timme redovisar jag med största noggrannhet. Pengar är tid och tid är pengar - det hänger samman.

Att gå till arbetet är inte en hobby för mig. Inte heller ett socialt forum. Vore det inte för lönen skulle jag inte tillbringa en enda minut där. Jag gillar mina kollegor men de är inte mina vänner. Jag blandar aldrig samman korten - mitt privatliv är mitt och jag frotterar inte mina framgångar eller motgångar med någon. Det finns det däremot många som gör - deras arbete är så sammanflätat i deras liv att de ibland inte kan skilja dem åt.

Jag hörde vid ett tillfälle en kollega som liknade arbetsplatsen vid sitt andra hem - eller var det kanske det första? Han gick hemifrån för att gå hem två gånger per dag. Han levde sitt liv så som sitt arbete och tvärtom. Ibland satte han fel nyckel i dörrlåset hemma eftersom han alltid kom hem. Amenvaf? Jag förstår det inte alls. Jag beklagar, det är inget för mig. Jobb och fritid är olja och vatten i mitt liv och jag väljer alltid, alltid, alltid mitt liv före jobbet.

Lite märkligt är att arbetsgivare av idag tycks ha tagit på sig att vara vuxendagis åt sina anställda - man skaffar TV-spel och andra leksaker, man bjuder på läsk och kakor och man försöker skoja till det i största allmänhet. Ett sådant stohej är så kallad after work, något så otroligt fånigt eftersom det är ett påhittat låneordsuttryck. Men det låter ju fräsigt.

En gång handlade AW, som det kan förkortas, om att möjligen ta ett glas på puben på vägen hem. Idag är det rena festen som arbetsgivaren sanktionerar med teman, drycker, mat och - ännu fler lekar. Man kastar dart, hoppar säck och kastar bouleklot. Man festar loss en vanlig torsdag, kladdar på sina kollegor och brölar ut sina sämre sidor. På fredagen är man bakfull och sitter mest och hänger som en trasa innan man tar en tidig sorti. Jag förmodar att det hela handlar om att försöka vara en ball och attraktiv arbetsgivare men nog tusan har det gått överstyr.

Att after work blivit en del av arbetet började för flera decennier sedan. Teambuilding, vi-tänkande och företagskulturer med gemensamma värderingar skulle skapa maximalt produktiva och lojala medarbetare.  Förebilderna var ofta japanska eller amerikanska. En annan orsak var pubkedjorna som spred sig över landet med identisk inredning och med billig AW-öl som en av affärsidéerna.

När arbetsgivaren bjuder så kan det finnas en underliggande uppmaning om att det är obligatoriskt. My ass! Nej, jag väljer alltid om jag finner det förnöjsamt eller inte. Vissa saker gillar jag och kan tycka vara kul - men att ha spritorgier med mina kollegor tillhör inte dem.

Men om jag får betalt under After work? Då kanske.. ..men nä.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg