Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Dagarna


Jag är ju så som många vet inte en av de yngre bloggarna även om Dagny med sina 103 år slår mig med hästlängder. Jag fyllde nyligen femtio år och är därför ett halvsekel. Av dessa år har jag nu, som det heter, förvärvsarbetat heltid under 23 år. Dessförinnan studerade jag, gjorde värnplikt eller ströarbetade. Med den normala måttstocken så har jag därför ungefär 15 år kvar till en eventuell pension.

Jag vädrar ofta min aversion mot lönearbete. Varför då? Jo, jag har svårt att finna nöjet och glädjen med det. Däremot så är jag beroende av att fortsatt jobba för att anskaffa slantar för leverne, försörjning och fritid. Jag har jobbat ganska länge, är rätt duglig på det jag gör och därför har jag en lön i motsvarande grad. Visst är det väl viktigt att en såld timma av mitt begränsade liv har en rimlig ersättningsnivå?

Jag och mina vänner som är i samma ålder vädrar ungefär samma sak - vi känner oss färdiga med arbetslivet. Vi ser inga nya roliga utmaningar, värden eller anledningar till att jobba, något som jag ser varje vardag hos många yngre kollegor - de är hungriga, jobbar över och stressar på för att få erkännanden, beröm och därmed ett värde. Jag med många, vi är bortom detta - jag bryr mig inte om att bli månadens medarbetare och ser inget speciellt i att göra perfektion av mina insatser.

Jag får då ibland mothugg från läsare som menar att jag borde rycka upp mig, skaffa ett annat jobb eller köra lite mental träning. De menar att om man nu är så mycket på arbetsplatsen så bör man göra något roligt av det. Jag ser det lite som att om man ler så blir man gladare - det är en travesti på sann lycka och fungerar inte, tro mig -  jag har provat. Nej, det finns något djupare i det här. Att vara bra på något, som jag faktiskt är, är inte av nöd och tvång roligt.

För det tjatas ju om att om man bara tycker att något är roligt eller inspirerande så blir man bra på det. Det är nog så sant - att bli duktig på något kräver hårt arbete och utan lågan så blir det svårt. Men när du väl är duktig och glöden har fallnat? Vad gör man då? Slutar det jobb som ger gott om pengar och börjar om? Kanske.

Jag läste om Kim Ekdal Du Reitz, en av Sveriges absolut bästa handbollspelare, som mitt i en fantastisk karriär valde att sluta helt med sporten. Han säger själv att han aldrig identifierat sig med handboll, något som många andra spelare gör - för vad skulle de göra istället för att spela handboll? För Kim var träning och matcher bara en belastning de senare åren - han tyckte helt enkelt inte att det var roligt alls längre. Tänk att vara en av världens bästa på något och inte vilja göra det längre? Hur många är så modiga att de vågar ta steget och lämna allt?

Kim sammanfattar sitt val så vältaligt: jag vaknade på morgonen och ville bara snabbspola dagen fram till att träningen var slut. Nu vill jag bara att dagarna ska fortsätta, jag ser fram emot livet. Det har jag aldrig känt tidigare.

Så jag och många med mig - vi är i samma sits. Vi är duktiga på något som vi väljer att göra varje dag utan att ens tycka att det är roligt. Det kan egentligen inte få fortsätta så, det är inte rimligt. Men modet, det hittar jag inte. Inte heller alternativen ser jag utan det är ett famlande i mörker. Vad ska jag göra istället?

Jakten på den ekonomiska friheten är en del i svaret. För om jag inte hade behövt få in lönen, då hade jag slutat tvärt. Min lista över allt jag vill göra istället är lång. För jag vill ju också att dagarna ska fortsätta och inte behöva snabbspolas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg