Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Sopgubbe


För tre år sedan så firade Kristdemokraterna femtio år så som parti. Jag funderade lite på om KD inte drabbats av svensk åldersnoja? De tycks ju numera vara förpassade till fel sida om riksdagsspärren på samma sätt som många dugliga svenskar är dömda till att inte kunna få ett jobb på grund av sin ålder. Själv är jag femtio år fyllda liksom KD - är vi dömda till evigt utanförskap?


Det kan vara så att jag behöver hålla mig i det skrivbord som jag sitter vid - det finns kanske inga andra möjligheter? Att arbeta för sitt uppehälle eller tillse att man försörjer sig själv är en förbannad plikt och den lön jag har och de friheter i mitt jobb jag tar mig är inte självklara alls - definitivt inte så som en arbetslös gubbe med femtio år eller mer på mätarställningen. Senast igår kväll på ett partaj kom frågan upp i ett samtal: hur länge ska du jobba? Och är man i min ålder går tankarna dit ganska så ofta. Därför så är den krassa verkligheten den att de slantar jag tjänar idag är direkt kopplat till detta magiska datum.

Däremot är det sorgligt att arbetsmarknaden blir trög och orörlig för gubbar och gummor. För det finns kompetens, intelligens och kapacitet, tro inget annat. Intressant är frågan varför företag hellre vill ha en 35-åring instället för en 45- eller 55-åring? Vilka är sakargumenten? Och finns det fördomar man lutar sig mot?

Enligt forskningsstatistik börjar åldersdiskrimineringen av äldre arbetssökande redan i 40-årsåldern. Detta är den reella fyrtioårskrisen. Det visar sig att för varje år över 40 som de sökande är minskar svarsfrekvensen med en halv procentenhet. Detta är ganska skrämmande i sig då åldern när man etablerar sig på arbetsmarknaden i 75% av fallen är 29 år. Tidsfönstret är rejält snålt tilltaget för karriären, kan tyckas. Och så barnen..

Barn nummer ett kommer för kvinnor i snitt vid 29 års ålder och män vid 32. Drömmen för arbetsgivare tycks alltså vara att anställa ganska oerfarna personer som hålögda av vaknätter och blåtummade av bostadsrenovering ska ta sig an arbetsuppgifterna innan de stressar iväg för att hämta tidigt på dagis. Alla blir äldre. Ungdom är övergående.

Läs även andra bloggares åsikter om , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg