Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

I galenskapens värld


Jag vet att är enfaldigt av mig men inte helt sällan går jag in i politisk polemik med allt och alla på Twitter - denna pöl av påståenden, förolämpningar och enfald. Och jag skäms för jag blir en del av den. Samtidigt fascineras jag av Twitter då det finns en närhet till politiker som jag inte skönjar någon annanstans. Då blir det också svårt att hålla fingrarna i styr.

Vad jag lärt mig genom åren är att politiker i gemen inte är mer begåvade än genomsnittet i samhället. Däremot så vill de vara gällande och oftast har de starka åsikter som inte nödvändigtvis är underbyggda av fakta. Ideologi är ett av de viktigaste mantra jag ser. Tyvärr så är det snarlikt över i princip hela partilängden - för hur lätt är det egentligen att välja ut ett parti som känns så som mitt?

För de nya, nya moderaterna är ju ett arbetarparti numera, liberalerna är inga liberaler längre, centern pratar inte längre bönders språk så ingen vet vad de vill, kristdemokraterna försöker hitta en sakfråga att enas kring och sverigedemokraterna har blivit de gamla, nya moderaterna.

Fast det finns ju lite hopp om stringens. För socialdemokrater är partibok fortsatt viktigare än ärlighet, vänsterpartister är ännu äkta kommunister och miljöpartiet är.. ..ja, vem vet? Så när mitt äldsta barn, som ska få rösta i nästa val, frågar mig om vad jag ska rösta på och hur man väljer klokt kan jag bara svara ingen aning.

De klokaste människorna på Twitter är inte politiker utan vanligt folk. Många är starkt kritiska till hur vårt samhälle utvecklar sig samtidigt som politiskt käbbel på låg nivå är kutym. Men det finns både argument, fakta och slutledningsförmåga i väljarkåren - vi är inte en pöbel som längre går att manipulera. Eller kan vi det? Är vi tillräckligt många som egentligen engagerar oss utanför den egna plånboken eller våra egna små bekymmer? Jag hoppas det. Det är min förtröstan.

Ibland får jag kritik för att jag twittrar anonymt och att jag därför inte står för det jag skriver. Jag kan förstå debattörers frustration att de inte kan hitta mig och därmed etikettera mig och förkasta mina åsikter. Men är det egentligen ett problem? Jag vill inte vara offentlig och det är ett val jag gjort. Och det ska inte behövas någon sådan för att få vädra sina tankar. Samtidigt så har jag ett ansvar att inte nyttja denna anonymitet likt ett nättroll - jag bedriver inte propaganda eller försöker skapa ett drev utan jag bara tycker och bemöter och pekar - ibland med viss vasshet.

Att engagera sig via Twitter är inte ofarligt för någon. Däremot finns det inga bättre alternativ ännu. Twitter är helt galet.

Läs även andra bloggares åsikter om , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg