Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Sjuklig lön


Min hela släkt är sprungen ur den skånska myllan. Åtminstone sedan sextonhundratalet har de stått med grep i hand så som torpare eller lantarbetare och levt hårda och arbetsamma liv. Den sista av sitt slag var min farfar som hade eget litet lantbruk. När detta inte alltid bar sig för att mätta tolv barn arbetade han som grovarbetare - att klyva sten ur berget för hand med slägga och spett. Han må ha slitit oerhört och med en tärd kropp som följd på ålderdomen, men inte fanns det något som hette att sjukskriva sig. Det fanns bättre dagar och det fanns sämre - men nog arbetade farfar oavsett.

Jag, hans barnbarn, är en riktig syltrygg i jämförelse. Och inte bara jag utan alla i min generation och de efter mig. Några egentliga fysiska prövningar ställs vi inte inför. Och vi har tid att känna efter hur vi mår. Och det finns möjligheten att sjukskriva oss, till och med för en förkylning eller en gnutta feber. Jag tror nog att farfar både hade fascinerats och förfärats av vår tid om han kommit på besök. Och jag tror inte att ens en TV-gladiator hade brutit min farfar i armstyrka.

Vi arbetar på ett annat sätt idag, ett sätt som vi inte är ämnade för. Många saker samtidigt och alltid tillgängliga. Inga slut på arbetsuppgifterna och ingen naturlig vila. Inga pauser och utan återhämtning. Våra kroppar förtvinar men våra hjärnor brinner. För en dräglig framtida pension behöver vi jobba längre upp i åldrarna och jobba heltid. Samtidigt är rådet att vi ska jobba mindre - inte bränna ut oss utan ta det lite lugnare. För det värsta för våra pensioner är om vi blir kroniskt sjuka och inte kan arbeta mera alls.

Om du blir sjuk så är det bra att du kan sjukskriva dig. Ofta är det lite vila som är bästa medicinen för att komma igen snabbare. Men så som vårt system är uppbyggt med en karensdag som ger noll kronor första sjukdagen är inte självklart klokt. Att förlora en hel dagsinkomst är för många för kostsamt och kanske man väljer att jobba ändå, trots att man känner sig hängig. Resultatet är mest troligt en sämre insats på jobbet och en risk att man smittar sina kollegor.

Så om du är sjuk och hemma en dag får du noll kronor. Stannar du hemma två dagar får du 80 % för dag två - eller 40 % per dag. Och för varje dag du är hemma ökar din ersättning hela vägen upp till den tionde sjukdagen då du når 72 % av din inkomst. Kan det möjligen vara så att när man väl varit hemma karensdagen och kanske någon dag till att man väljer att vila lite till? Skadan är ju redan skedd, så att säga?

Att vara en liten företagare med anställda är minst sagt både besvärligt och kostsamt när någon blir sjuk. Statistik säger att små företag har färre sjukfall, men de sjukfall som uppstår blir ofta
längre. Sjukfrånvaron är också betydligt högre inom kommuner och landsting än inom det privata näringslivet. Intressant är att egenföretagare har lägst sjukskrivning - vikten av att sköta sin verksamhet överskuggar att man är krasslig. Också de med osäkra anställningar är sällan sjukskrivna, troligen är anledningen den att man inte vill riskera att förlora jobbet.

I den bästa av världar finns en ömsesidig lojalitet mellan arbetstagare och givare. Den anställde missbrukar inte sin rätt att sjukskriva sig och arbetsgivaren har både välvilja och en plan för hur arbetet ska hanteras när någon blir dålig. Men det är inga lätta frågor utan ofta polariserande, inte minst något vi ser nu under ett valår.

Ingen människa vill väl vara sjuk. Men ingen vill heller känna sig stressad och utmattad av sitt arbete. Hur hittar vi en bra balans? Hur gör vi arbetslivet till något positivt i alla aspekter?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg