Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Usel anställd


Att vara arbetsgivare eller anställd är visserligen olika ansatser i sysselsättningssfären samtidigt som de är tätt sammankopplade. Vilka egenskaper du besitter, vilka ambitioner du har och vad som driver dig spelar här stor roll kring vilken sida du passar bäst på. Min egen självkännedom är inte sämre än att jag förstår att så som anställd, det är min gebit. Även så som en usel anställd.

Jag har det inte helt lätt alla gånger. En av de huvudsakliga anledningarna till det är att jag inte vill jobba - det är ett tvång som jag inte vill ha. Vi kallar det ibland för ekorrhjulet, saltgruvan eller galären, vi som känner detta tvång, men det är samma sak. De som däremot älskar att jobba skulle självfallet inte kunna skönja dessa liknelser. Själv är jag cynisk nog att tro att dessa som brinner för sina arbeten ljuger. Testet är enkelt - vem av oss går till jobbet imorgon om vi i denna stund fick hundra miljoner kalla på kontot?

Ett annat problem jag har är att jag inte drivs alls av yttre omständigheter likt beröm, bekräftelse och gillande. Det måhända vara en huvudskada jag har men så är fallet - jag tycker om att hjälpa, stötta, bidra och lagspela, jag blir förnöjd över att nå mål och glädja men mest förlägen och besvärad över att uppmärksammas och ryggdunkas. Samtidigt så ser jag så många, så många som verkligen slår knut på sig själva för att uppmärksammas och gillas - det måste vara ett svårt liv att känna att man måste påverka andra för att själv må bra.

Som sagt, att gå till jobbet för att ge något är i sig roligt - men inte nödvändigt. Hade jag mitt ekonomiska på det torra skulle jag lika gärna kunna arbeta ideellt eller hjälpa till utan ersättning - soppkök, insamlingar, hälsa på gamla människor eller hjälpa invandrare med att komma in i samhället, för att nämna något. En karriär struntar jag i och en titel på visitkortet är inget värt.

Så vad gör jag? Jo, jag petar undan en krona på tia jag tjänar och efter två pissiga arbetsveckor finns trösten i att jag eliminerat ytterligare en eländig måndag som jag tvingas gå till jobbet. Visst lät det härligt och förfärligt? Riktigt så illa är det inte men essensen är densamma - att allt jag sparar istället för att konsumera otvivelaktigt efterhand leder till en frihet som inte annars kunnat nås.

Inom kort börjar jag på en ny galär - jag menar arbetsplats - och det är alltid spännande. Av erfarenhet vet jag att samtal med kollegor, åtminstone innan man lärt känna varandra lite bättre, brukar cirkulera kring vilka semesterresor man gör, hur fint och dyrt boende man har, vilken bil man kör och konsumtionsvaror så som kläder och prylar - kort och gott statusmarkörer för hela slanten. Och det är här som jag för vissa kan upplevas så som en sten i skon - eftersom jag inte är intresserad av det här. Både en usel anställd och en usel kollega, kanske?

För det är så det fungerar för alla de som inte genomskådat verkligheten och fortsätter att springa i ekorrhjulet för att kunna jämföra sig med alla de andra som också springer i samma hjul. Men det är så skönt, så skönt att kliva av detta race.

Att bli ekonomiskt oberoende är ungefär likadant uppbyggt som att ge järnet på jobbet. Du behöver anstränga dig, ställa frågor och hitta svar och lösningar. Du behöver fortsätta att försöka och inte ge upp. Du behöver ta hand om dig själv, ditt liv och din tid. Och du behöver njuta och må bra och inte stressa dig sjuk - för även ekonomisk frihet tar tid att uppnå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , intressant?

Kommentarer

Populära inlägg