Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Betala du


Bloggaren Pappa betalar som avslutas med ett frågetecken är ett av mina favoritepitet. Ja, bloggen är också bra men namnet på den slår an så många strängar - någon betalar alltid. Ibland är det pappa, ibland mamma eller mormor eller för den delen skattebetalarna. Det är ju vi, det.

Pappan som betalar är en småbarnsförälder som drabbats illa av sina arbetsplatsförhållanden. Detta är då inte ovanligt. Jag känner en radda människor som är eller har varit utbrända. Det verkar vara en svensk folksjukdom.

Arbetsmoral är en aspekt i det hela. Det finns människor som slår knut på sig för att lösa sina arbetsuppgifter oavsett hur omöjliga de är att uppfylla. Det finns också de arbetskygga som har mycket synpunkter kring att mer skatt bör tas från oss alla för att bekosta ledighet.

Jag läste en tweet som var så talande. Det som kallas Alliansen, men som numera är en död förening, sägs vilja värna arbetslinjen så att vår välfärd kan bevaras när lågkonjunkturen slår in. Det är i sig klokt - vi behöver inte högre skatter på de som arbetar utan istället få fler i arbete. Och vi behöver verkligen renodlad och effektivisera hur våra skattemedel används. Och vem kan säga emot det?

Jo, de som tycker att någon annan ska betala. Det kan vara jag, du, pappa och vem som helst utom de som vill att andra - ska - betala.

Inför höstens val är det valfläsk som suktar. Jag blir ibland lite deppig när vänner och bekanta inte inser att reformer och fringisar måste betalas av någon. Nej, de ser bara sin egen navel och inte helheten. Är det därför vår vänster så glatt ger oss det ena färgglada paketet efter det andra?

Sossarna arbetar mot en sjätte semestervecka. Och vem vill inte ha det? Frågan är dock mer vem som ska betala? Det är ju enkelt att peka på arbetsgivaren, det kostar ju noll och intet för sossarna. Hade jag varit företagare med anställda hade jag funderat på att lägga ned eller flytta utomlands.

Kommunisterna, de som kallar sig Vänsterpartiet, kan omöjligt vara sämre. Det är en grundsyn i socialismen som spökar att staten äga alla medel. Att bjuda på mer pengar till människor som inte jobbar kan låta medmänskligt i sak men någon ska ändå betala. Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson pekar på de stormrika - de som tjänar fyrtio tusen och något. Man vill har sex timmars arbetsdag hos kommunisterna och det motsvarar sjutton semesterveckor. Var tionde svensk tycker detta är perfekt men glömmer att någon ska betala och rycker på axlarna åt det.

Miljöpartiet är ändå värsta buset i klassen. Med sitt alterneringsår vill man att pappa ska betala för någons personliga utveckling med femtiotvå semesterveckor per år. Det finns goda tankar med detta nyklädda friår men det är dyrt. Troligen blir det inte verklighet.

 Kalle Jansson, dokumentärfilmare från Stockholm och en av dem som under mitten av 00-talet tog ett så kallat friår, tyckte dock att initiativet är genialiskt.

Jag hade jobbat på posten i Järfälla sedan jag gick ut gymnasiet fem år tidigare. För mig passade friåret väldigt bra. Jag tog ett år ledigt för att resa runt i Sydamerika och vidga mina perspektiv på tillvaron. Det är ju väldigt lätt att glida in i ett mönster och köra fast när man jobbar heltid, vilket var precis vad som hade hänt mig, säger han.

Om han inte tagit sitt friår hade han kanske fortfarande arbetat kvar på posten, konstaterar Kalle Jansson. Det är inget fel i det såklart, men jag ville något annat, jag ville plugga. I Chile fann jag en dokumentärfilmsutbildning som jag sedan gick. Det var det som ledde mig in på det jag gör i dag, säger han.

Hela idén var jättefin, men kanske egentligen inte menad för en sådan som mig, en 25-åring som ville resa jorden runt. Men de som jobbat där i över 30 år fick en möjlighet till vila och återhämtning, samtidigt som andra fick en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det är en väldigt livsbejakande och mänsklig idé, säger Kalle Jansson.

Oavsett, Kalle Jansson, säger du inte ett ord om att någon betalar. Pappa kanske? Verklighetsförankringen är inte Kalles starkaste kort. Vi ekonomibloggare som vill förverkliga oss själva har insett att vi gör arbetet själva genom att spara. De arbetsskygga vill blott äta men lämna notan till någon annan.

Kommentarer

Populära inlägg