Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Över tid och rum


Vid en tillställning härförleden hamnade jag i ett surrealistiskt samtal med en yngre man. Det var så absurt att jag inte riktigt visste vilken fot jag skulle stå på. Här fanns två människor inbegripna i en lugn och sansad konversation som pågick i två olika språk. Från min sida vikten av livet, från hans sida karriärstegen.

Han hade en tydlig plan huggen i granit och texten ifylld med sitt eget blod och sin egen svett. Planen var utstakad - vid trettio skulle han vara mellanchef och vid fyrtio verkställande direktör. Han och hans sambo hade ännu ingen familj och innan så skedde skulle målen fyllas. Jag själv, som är ointresserad av både karriär och status, hade inte värst mycket att tillägga. Det hade bara låtit märkligt och jag tror att han inte hade förstått - han levde i att den väg han skulle springa var den enda som fanns för att - ja, för att vad då? Han hade mål men syftet syntes inte till.

Jag frågade försiktigt om hur mycket han arbetade. Minst hundra timmar i veckan kom svaret frankt. Eh? Det blir ju knappt tio timmar över per dygn och sova behöver man ju? Sova - det kan jag göra när jag blir pensionär, replikerade han. Sedan fortsatte han med att berätta om den nya bilen han beställt. Min insikt blev att jag inte hade mer att säga i ämnet.

Att arbeta är bra för oss och något positivt, sägs det. Stressnivån hos arbetande är lägre än hos en arbetslös. Att arbeta innebär en tillhörighet och ger oss meningsfullhet, menar man. Jag ser dock en grov förenkling - att arbeta är för mig något du gör, i första hand, för din försörjning. Minst stressad av alla måste ju vara den som inte behöver oroa sig för pengar.

Jag själv som ett exempel - jag skulle tycka att två eller tre dagar i veckan kunde innehålla något som kan jämföras med arbete, kanske så som volontär eller möjligen politik. Resterande dagar skulle vigas åt min familj och mina hobbies. Betvivlar att min stressnivå skulle vara högre än jämfört med dagens 40-timmarsveckor med deadlines och projekthets. Det är lätt för mig - jag har inga karriärmål utan blott frihet i tid och rum som mål.

Att finna syfte med sin tillvaro som inte innefattar krav av lönearbete ser jag så som enkelt. Hur ser du på det?

Kommentarer

Populära inlägg