Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Jag såg det aldrig komma


Jag sitter och gråter förtvivlat. Ni vet, de där djupa hulkningarna som uttrycker sorg. Inget annat. Inte ilska, inte förtvivlan, inte saknad. Bara sorg. Och jag frågar mig själv: varför gör jag så här mot mig själv? Samtidigt så är det befriande, en påminnelse och en distansering från mitt navelskådande. Jag läser GiedreNord och hennes tweets - hon, en av de, som förlorade ett barn i cancer.

Många är de, föräldrarna som mister ett barn. Ibland flera. Få har förmågan eller orken att sätta ord på sina känslor men det gör GiedreNord åt dem alla. Hennes ord är deras vittnesbörd och en påminnelse till alla föräldrar som finns att våra barn, när vi ser ur ett stort perspektiv, är vårt allt. Hennes ord är hennes men alla föräldrars samtidigt.

Vi talar om ägodelar och pengar. Vi talar om tillgångar och efterfrågan. Vi talar om världsliga ting som om de vore allt i våra sinnen. Samtidigt så vet alla som är en mamma eller en pappa att allt det vi värdesätter är damm eller luft eller absolut ingenting när de ställs i relation till ett barn.

Utan en sekunds tvekan skulle jag lämna allt - varje pinal och alla ting - och ta av mig mina skor och bege mig ut på en pilgrimsvandring och gå och gå tills mina ben inte längre bar och mina fötter blödde ur djupa sår. Sen skulle jag krypa. Och sen kräla, åla, dra mig fram. Det skulle jag göra om det var vad som krävdes för att mitt barn skulle få livet åter. Om så bara för en dag eller en vecka. Jag skulle göra allt som krävdes av mig.

Jag såg det aldrig komma. Det som är mystiskt men anses vanligt och självklart, så som en del av livet självt. Jag förstod inte alls något, inte under hela vår första graviditet vad som komma skulle. Och när hon sedan kom till livet och jag såg in i hennes ögon insåg jag att inget någonsin skulle bli som det var. Det här var ögonblicket då världen vändes upp och ned. Från där och då var jag för evigt en pappa.

Ingen förälder ska behöva förlora ett barn. Det borde vara en mänsklig rättighet. Men vad och vem ska garantera det? Det går ju inte. Men vi kan alltid göra något, tillsammans. Skänk en slant varje månad till Barncancerfonden. Tillsammans gör vi skillnad. Tillsammans kan vi hjälpa. Barn ska leva och leka. Barn är vår framtid och vår själs spegel. Du kan stötta.



Kommentarer

Populära inlägg