Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Gå ned


Kunde inte sova, trots att det är lördag, och steg ur sängen när katten ville ut på morgonpatrull. Fortfarande natt utomhus och i utelampans sken kunde jag se att det snöat. Kaffebryggaren puttrar och jag sitter nu vid datorn med lugn musik från Spotify och njuter av frid, lugn och frihet. Ja, frihet - det är lördagen. Att vara ledig med valfriheten att helt och hållet själv välja riktning på färden. Och inte minst när den ska börja.

Igår var det lönedag. En grupp kollegor på jobb valde att gå ut efter arbetsdagen och fira just detta på krogen. Det var de yngre förmågorna och de flesta av vi andra valde att åka hem. Fredagsmiddag, ett glas rött och en brasa ledde till slötittande på TV:n. Så är det nog för många av oss som arbetar i veckorna. Vi är trötta efter fem dagar i arbetsloopen och när vi är i mål är vi behov av återhämtning och vila. Att kalla all ledig tid för fritid är inte sant utan en hel del tid är direkt knutna till jobbets ansträngningar.

Jag undrar hur den här helgen ser ut i shoppingpalatsen? Mycket folk, kanske? För vissa är det en del av en livsstil att traska runt i butiker i kombination med utefika. Skönt att, som jag, inte trivas i stora folksamlingar. Jag föredrar en sten att sitta på i skogen jämfört med en stol på caféet.

Hur roligt är det att jobba? Vissa älskar sitt jobb. Många står ut. En del hatar det. Samtidigt så tycks det finnas en gemensam nämnare - att inte koppla samman arbetstidens ansträngning med värdet av sin lön. Att ohämmat och utan större eftertanke konsumera upp de slantar som kallas surt förvärvade. Det är ett genuint ekorrhjul där vi helt frivilligt väljer att fortsätta springa vecka in och vecka ut för att vi vill ha semesterresan, tröjan, latten och en upplevd livsstil.

Jag har varit där. Alldeles för länge. Insikten kom sent. Nu försöker jag vidarebefordra den till våra barn. Det är inte lätt men jag kan inte förlika mig med tanken att alla misstag måste självupplevas. Som jag har förstått behöver insikter, för att göra ett avtryck, kopplas till känsloreaktioner - då har de bäst effekt. Gör inte mina misstag, mina små.

Hur det framtida arbetslivet kommer att te sig vet ingen. De som ser ljust på det tror på kortare arbetstid. Själv är jag mer av en realist - färre kommer att behöva försörja fler i vårt samhälle beroende av demografi och stora grupper som står utanför arbetsmarknaden. I min ynkliga cynism känner jag att jag alltmer ser till mig och de mina och mindre i solidaritet med samhället. Varför ska jag anstränga mig när så många inte vill göra det? Samhällskontraktet är under omvärdering.

Min tid är ändlig. Jag vill snart minska min arbetstid. Vem vet hur många dagar jag har kvar med sunda vätskor? En plan finns i mitt huvud men ännu inte på pränt. Idag arbetar jag heltid. En arbetsdag motsvarar ungefär 5 procent av en månadslön. Hur kan jag forma ett vettigt alternativ?

En viktig punkt är aggressiv löneförhandling. Varje krona är viktig. Låt oss säga att jag förmår att höja min lön med 2,5 procent per år - då motsvarar två yrkesår en dag per månad. Detta är om jag inte vill gå ned i lön alls. Till detta kommer, att inte förglömma, reskostnad till jobbet samt minskad restid. Tid är pengar. Vad är en ledig dag värd? Det är kanske det som är den riktiga frågan.

Rätten att gå ned i tid vid 62 är ganska grundmurad i företag med kollektivavtal. Vill man göra det tidigare är det mer en god vilja av arbetsgivaren som ligger till grund. Har ni ett gott förhållande och du är tillräckligt gråtmild så är det fullt möjligt att minska sin tid. Vanligt är 90 procent eller 80 procent i arbetstid. Att leva på 80 procent av den lön jag har idag är en baggis. Den svenska skatteskalan ger också svaga incitament till att jobba.

Min grova plan är att arbeta 1,5 år till och sedan gå ned till 80 procent i tid. Därefter arbeta ytterligare 3,5 år till innan jag prova vingarna som fristående konsult. Kanske så, vi får se. Men att jobba fyra dagar per vecka istället för fem är en enorm förändring - jag har provat genom att ta några fredagar som semester. Livet blir så mycket bättre, enklare och njutbart.

Kalkylen är enkel - spara 10 % av din månadslön och du har kortat din tid till pension med minst en månad efter tio månader. Spara 20 % och det är två månader. Ja, och så vidare. Unga människor borde ta till sig detta. Frihet ska kunna väljas.



Kommentarer

Populära inlägg