Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Oändlig eller frånvarande


Inte har jag något nyårslöfte i den riktningen men trots allt bubblar det under ytan - att vara nogsam med kostnader och utgifter under året 2019. Löften är till för att brytas, sägs det, så därför kanske det är bra att inte koppla samman sin privatekonomi med ära och heder?

Ett par knapptryck ifrån att köpa ett par skor på nätet som var på rea-på-rea avstyrdes. Det kändes bra efteråt att spara en tusenlapp även om jag trippar vidare i några par väldigt slitna skor.

Däremot blommograferade jag till en kär släkting som fyllde år. Jag tror att det uppskattas och jag ser det både som en investering i en relation och som en kostnad. Och med hjälp av Nowo så hjälper jag även min pension en aning.


Den lokala blaskan hade en recension över prisvärda vita och röda viner. De gick att beställa till mitt närmsta bolag och i genomsnitt blev prislappen sjuttio kronor och femtio öre per flaska. Nu återstår att se om lite billigare viner smakar bra nog. Livet är för kort för dåliga viner.

Ja, livet är kort. Eller rättare sagt kortare än vad vi förväntar oss. Det slog mig imorse när jag vaknade med en sprängande huvudvärk och det där ihållande pipandet i öronen som jag lite förskräckt kopplar samman med mitt begynnande höga blodtryck: att det är olika. Olika för mig, för dig och alla. Livet har ingen inbyggd rättvisa eller utjämnande förmåga. Vissa människor får ett långt, friskt liv i lycka och välmåga medan andra dör i livmodern. Att jag, som passerat de femtio, fortfarande står och går får nog ses som ett mirakel.

Min far, som är de dryga åttio, är i många hänseenden i bättre skick än jag. Trots åldersskillnaden tänker jag ibland tanken, att ja ta mig tusan om han inte överlever mig? Jag, hans andra son, som under livets första år pendlade mellan liv och död och som visserligen undslapp nöddop men som sjukhusprästen däremot hälsade på ett par gånger då sjukhuspersonalen trodde sig nått möjligheternas slut. Jag, hans tredje barn, som överlevde och växte upp och till sist kunde anses frisk och kry funderar dessa dagar på om inte min tur tagit slut då den kanske är förbrukad sedan länge? Ungefär som en katt med sju liv där sex av dem kryssats av i det lilla djurets nyfikenhet på livet?

Men samtidigt vet vi ju, vi rationellt tänkande varelser, att det inte fungerar så. Tur är oändlig eller frånvarande. Tur uppstår som ur intet och kan ske om och om igen med samma osannolika, tvärsäkra sannolikhet likt en Lottokupong där du fyllt i nummer ett till sju trots att det verkar omöjligt att dessa skulle kunna dras. Men sannolikheten är alltid den samma och du skulle kunna ha samma tur i oändlighet. Den slump eller tur som gjorde att jag växte upp fanns då och finns nu. Eller inte?

Att vi vaknar på morgonen och dessutom kan stiga ur sängen är i sig ett mirakel. Hela vår natur, vår kropp och dess funktioner är osannolika - att det överhuvudtaget fungerar är förbryllande. Men till största del tar vi lätt på livet och låter naturen ha sin gång. Och det kanske är så det ska vara - först lever vi och sen helt plötsligt är vi döda.

Ändå brottas jag ofta med de tankarna att jag borde vara mer tacksam över livet. Att jag har det och en hälsa nog så bra för mitt halvsekels levnad. Varför är det så svårt?

Kommentarer

Populära inlägg