Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Blodssynd


Det går inte att skylla från sig. Dina val ger dig garanterat konsekvenser. Ditt agerande tar dig någonstans. Men även de val du inte gör och de vägar du inte följer påverkar dig i någon mening och riktning. Oavsett så är du skyldig. Skyldig att svara för dina val.

Att skylla på omständigheter eller sakens natur är helt meningslöst. Inget förändras till det bättre med en offermentalitet. Det är å andra sidan inte lätt att ta ansvar för allt vi säger och gör - men det är det vi behöver göra varje dag. Att vara en offerkofta är att förminska sig själv och ge bort ansvaret.

I Sverige finns en sjukdom värd att nämna - den kollektiva skulden. Jag är inte ansvarig för mitt agerande. Du är inte ansvarig för ditt. Istället är vi tillsammans ansvariga och skyldiga tillsammans.

Män är ansvariga. Sossarna är ansvariga. Invandrarna är skyldiga. Ungdomar är orsaken. Din släkt är ansvarig. Min släkt, fast jag undantaget, är skyldiga. Nordkorea. USA! Muslimer!

Det här är bara ett löjes skimmer. Ingen, jag säger ingen, vill kollektiviseras och behöva ta andras skuld bara för att man har penis, partibok eller bryter på dålig svenska. Ingen vill känna oro över att den grupp som någon anser att man tillhör är rasister, homofober, köttberg, hororeller tiggare.

Eget är ansvaret. Slår jag kvinnor är det mitt ansvar. Kör jag bil likaså. Ansvaret är också mitt när jag gör något bra, då kan jag inte rida på vågen av kollektivet. Bara vad jag gör och säger betyder något. Ingen är någonsin ett offer om vi inte väljer det själva.

Life becomes hard to bear only when we, as self-betrayers, cast ourselves in a victim’s role by regarding others as our victimizers and nurse our misfortunes as if they were badges of honor.

C. Terry Warner

Dina val och reaktioner är dina ansvar. 

Liksom andras är deras individuella ansvar. 

Det finns aldrig en kollektiv skuld.

Kommentarer

Populära inlägg