Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Lam protest


Nu affektueras verkligheten på min lönespecifikation. Det som började med irritationen av beskattning av löneinkomst och tankar kring att löneväxla bottnade till sist i ett beslut att gå ned i tid.

Jag är av åsikten att vi som arbetar, anstränger oss, utbildar oss och tar studielån bestraffas via löneskatterna. Det är bra att den så kallade övre skiktsgränsen för statlig skatt ska slopas. Den kallas också för värnskatt. Det påverkar inte mig eftersom jag inte tjänar så mycket pengar men jag är helt emot det eviga utsugandet av människors inkomster. Tro det eller ej men namnet värnskatt myntades 1915 då en extra skatt togs ut för att stärka försvaret. Dagens värnskatt är bara ren skär utsugningspolitik.

För egen del så såg jag statlig inkomstskatt som en nagel i ögat. Jag kan gott jobba lite mindre, resonerade jag, så att jag kom under brytpunkten för denna skatt. Med ett av världens högsta skattetryck på medborgarna och en oansvarig penningpolitik så bidrar jag gärna lite mindre än nu. Vi har ju trots allt över sju procent som sitter på bänken av de i arbetsför ålder.

Jag har gått ned till 90 procent i arbetstid och det kostar mig lite drygt 6 procent av min lön. Jag förlorar visserligen lite i andra led men det gör inget, det är bagateller. Jag förlorar tre semesterdagar om året men vinner femtiotvå lediga dagar - ett utmärkt byte.

Ungefär tusen kronor kostar åtta timmar ledighet mig. På pappret. Men jag slipper resa till jobbet och jag har känslan av ledighet en hel dag. Och kvällen innan som blir likt en extra fredag.

Tvåtusentvåhundra kronor per månad blir det mindre i lönekuvertet. Jag kan leva med det. Jag lurar staten på drygt fyratusen kronor per månad som de nu inte kan slösa bort i något mörkt slukhål. Min lilla men tydliga protest som de naturligtvis struntar i.

Är du inte solidarisk, säger de. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Om det bara hade stämt överens med verkligheten. Ja, jag är kanske cynisk men inte dum. Vi kan inte fortsätta att beskatta människor så här hårt om det inte finns garanterade motprestationer från samhället och staten. Det talas nästan aldrig i media eller bland politiker om alla de som troget varje dag går till jobbet men sedan inte kan få en tid på vårdcentralen när de väl blir sjuka. Jag tror vi närmar oss ett paradigmskifte, däremot till vad är högst osäkert. Allt fler får nog, är jag rädd.




Kommentarer

Populära inlägg