Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Respektlöst



Inser att jag inte vill köpa lägenhet i Portugal eller bungalow i Thailand. Nej, som pensionär ska jag bo på Nordpolen eller på Island. Jag klarar inte mer värme nu. Släck lampan. Dra ur sladden. Det är för varmt. Ge mig snö, is och svalka. Jag blir irriterad på den tunga åskluften som tycks parkerat sig över hela min tillvaro.

Men jag behöver inte mycket, egentligen. Det finns inga fördyrande omständigheter för mig att leva ett liv som jag njuter av i fall att jag inte lönearbetar mera. Hur är det möjligt att vår inkompetenta regering, och fler med den före, fortsätter sitt populistiska jagande kring att människor ska arbeta längre upp i åldrarna när arbetslösheten är fundamental i stora grupper?

Vilka arbetsgivare vill egentligen ha kvar en sextionioåring om de kan slippa? Samtidigt fortsätter vi att ta in människor i landet som inte ens kan skriva på sitt eget språk och hävdar att de kommer att vara en tillgång för Sverige. Det rimmar inte, det är ren dumhet. Att hjälpa människor är en sak men att ljuga om deras potential är en helt annan.

Effekterna av höjd nivå avseende ålder i LAS har visat sig ge - ingen alls. Ingenting har redovisats kring vad höjningen till 67 år gav. Antalet människor som fortsatt att arbeta efter 65 har varit obetydlig - få har valt att fortsätta. En höjning till 69 torde inte heller göra det.

Vad man däremot kan visa är att skattesänkningar på lönearbete har en effekt, det blir en riktig morot att jobba mera men inte nödvändigvis längre. Sverige behöver fler arbetade timmar men hur de fördelas ut är själva frågan. Intressant är att lite hårdare tag mot sjukskrivningar har också påverkat produktiviteten. 

Ska man var krass så kan man säga att om du inte känner något samhällsansvar så känner du troligen ansvar mot din egen pension och det räcker ju faktiskt. Och jag ser det som helt orimligt att man ska kunna ta ut sin tjänstepension under några få år, leva loppan och sedan få bostadstillägg eller andra stöd. Det är i min värld ynkligt beteende. 

Det berömda respektavståndet är ofta på tapeten och är helt avgörande för att skapa rätt beteende. Den som i fyrtio år väckts av en skrällande klocka och gått upp i ottan för att arbeta måste få betydligt mer än en person som slagit dank år ut och in.

Vi har ett fruktansvärt system i vårt land och denna regering spär på det ytterligare. En pensionär som varit arbetslös eller hemmafru under hela sitt vuxna liv kommer att få en disponibel inkomst på 14 000 kronor efter reformen. Snittpensionären, som har jobbat 40 år, får mellan 13 500 och 14 000 kronor i månaden. Detta har pensionärsorganisationen SPF räknat ut. 

Det kan alltså löna sig bättre att inte bidra till välfärden genom förvärvsarbete än att slita sönder rygg och axlar som vårdbiträde under ett långt yrkesliv. 

Man brukar tala om vikten av ett respektavstånd mellan de som har jobbat och de som inte har gjort det. Det är ett mycket passande uttryck. Detta är högst respektlöst och vilket signalvärde ger det? 



Kommentarer

Populära inlägg