Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

I skuggan

Ja, det lite konstigt. Men nu är jag här igen där jag en gång var. I skuggan. I solnedgången. I periferin. Där jag trivs bäst, kanske. Ingen strålkastare utan en solstråle mot mitt ansikte. En stilla kvällsbris däri jag kan notera och fundera. Min tid på en plats är över och jag har vandrat hem till min egen domän. 
Att skriva är inspiration. Varje ord ska vara avvägt och ha sin funktion. Därför lär mina texter bli mindre frekventa än förr. Men samtidigt, med stor säkerhet, intressantare i sitt innehåll. När jag lyckats som bäst med mina ord, då har jag känt mig berörd och nästan gråtmild. Och tänkt att det här, det blev bra. För precis som prat i största allmänhet så är även texterna mångfaldet större än efterfrågan. Om du ska lyssna på något så ska det vara värt tiden och uppmärksamheten. Detsamma med texten - den ska vara kärnfull, intressant, lärorik och skapa något hos läsaren. Vad detta något än är så ska det kännas värt mödan.
Jag började att skriva på den här bloggen 2007. Det ä…

Julkort


I år skickar familjen Penning inga julkort. Skälen är flera. Tidsbrist och engagemangströtthet är två. Jag tycker det är trevligt med julkort, speciellt de som kanske är ett foto på avsändaren med familj. En del människor träffar vi för sällan på grund av avstånd och då är det roligt med en bild av deras verklighet.

Ja, eller verklighet? Jag vet inte. De julkort som vi får är allt från ett litet kort med en tomte på undertecknat God Jul av en gammal faster, de ser likadana ut varje år, till djupa engagemang i långa julbrev med ett årsepos. Jag tänkte knyta an till de senare.

Ett av de julbrev vi får varje år både roar och retar mig. Det brukar bestå av bilder på den familjens medlemmar vid glädjefyllda tillfällen och det är ju roligt och inget fel i det. Men när de kombineras med texten i julbrevet så är det när kväljningarna och de sura uppstötningarna kommer.

I brevet är alla framgångsrika och det berättas om utbildningarna på fina skolor, om de fantastiska jobben som alla har eller får, om barnens nya partners som är så lyckade (de gamla försvinner snabbt in i glömska), hur mycket de har råd med att köpa och om hur lyckade alla är.

Då slår tanken mig om TV-serien Solsidan där den nyrika hemmafrun Mickan pratar med sin vännina kring hur viktigt det är att hennes barn blir lyckade.

-Är det inte viktigare att de blir lyckliga? undrar väninnan.
-Jo, absolut, går det att kombinera så visst, replikerar Mickan.

Jag ser inte det positiva i att ständigt försöka visa en sida där alla alltid är bra, bättre och bäst. Där ens barn är så lyckade och duktiga. Julbrevet är en koncentrerad giftig mix av hur jargongen går under resten av året. Men de får ju göra som de vill.

För hur skulle mitt julbrev se ut? Inte ens jag vet det för jag hade inte haft något att teckna ned. Min familjs integritet är helig och jag sprider varken det positiva eller det negativa i någon riktning. Vi lever våra liv i godmod och förnöjsamhet och pratar aldrig i termer om lyckade.

Jag hoppas däremot att mina barn blir lyckliga. Så som doktor i fysik eller som busschaufför. För det finns inget som är att vara lyckad för mig som har med utbildning, jobb eller förmögenhet att göra.

Jag kanske är udda men blott lyckliga barn gör mig lycklig - att de njuter av sina liv, det korta och underbara liv vi alla tilldelats. Jag kommer aldrig att leva genom mina barn, blott för dem. Alltid.









Kommentarer

Populära inlägg