Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Pensionsindex


Jag lyssnade på Plånboken häromdagen som ofta är ett intressant radioprogram. Denna gång blev jag dock en aning låg när programledaren kom fram till lyssnarfrågorna med den inlånade experten på pensionsfrågor.

Ett par i femtioårsåldern som kommit till insikt om att beloppen i deras oranga kuvert pekade på en halverad inkomst undrade om de borde sluta amortera femtusen kronor per månad på sin bostad som var belånad till mindre än halva marknadsvärdet och istället spara dessa i lämpliga indexfonder.

Ja, precis! Så tänkte jag. Det är en klok åtgärd. Sluta amortera bums och spara istället sextio loppor om året så kan ni kanske till och med sluta att arbeta lite tidigare. Jag häpnade men så blev inte expertens omedelbara reaktion.

Nej, ni tänker fel kring att gå i pension vid 65. Tänk istället minst 67 så ska ni se att det inte blir så dålig pension ändå. Varje år räknas!

Jo tack, visst räknas varje år men inte på det viset. Jag har ingen aning hur länge min hälsa hänger med och jag tänker inte jobba en enda dag mer än nödvändigt. Min egen käre far har sagt att de bästa åren har varit de som var efter arbetslivet och han avvecklade sig vid knappa sextio års ålder.

Dessutom är min solidaritet skral med statsbidrag från allt från obskyra studiecirklar till konstprojekt utan betraktare. Jag vägrar att förlika mig med att mina arbetstimmars skatteintäkter inte hedras och används väl - något som inte är fallet. Och är det så att detta slöseri får fortgå även framgent så lär skattemoralen urholkas alltmer. Det är häftigt att betala skatt - när det går till ett cancersjukt barns vård. Inte lika häftigt när pengarna rinner ut i ett bidragsdike till arbetsskygga element.

Pension är så mycket mera än något som kan kallas efter arbetslivet. Du behöver ju inte jobba alls om du kan försörja dig själv. Den viktiga distinktionen är här själv - att vandra på bidrag eller underhåll när man borde kunna försörja sig själv är inte rätt. Här silas det myggor - Försäkringskassan jagar verkligt sjuka människor medan andra med latmasken i ryggraden översköljs med slantar.

Melbourne Mercer Global Pension Index är en spännande rapport kring pensioner världen över. I denna räknas ett index frm som baseras på tillräcklighet, uthållighet samt integritet. Bäst i världen detta år visar sig vara Nederländerna och Danmark och får betyg A. På tredje plats har vi Australien med B+. Därefter följer ett tiotal länder med betyg B där också Sverige finns med. Uppenbarligen är inte världsbäst på skattetryck detsamma som bäst i grenen pensioner.

Nej, vi får fixa det själva.


Kommentarer

Populära inlägg