Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Anletes svett


Ibland känner jag mig, för en stund, som en alltför sträng far. Det blir vid tillfällen då mitt och fruns tillvägagångssätt med pengar och barn ställs i kontrast till vissa andras - släktingar och vänner. I grund är det så att vi aldrig ger pengar utan motprestation. Det är ju så det fungerar i samhället i stort. Tja, eller borde göra. Alla resonerar inte som vi eller så är de känslostyrda och impulsiva.

Jag har alltid sett föräldraskapet som ett uppdrag att forma barn till självständiga människor. Hela djurvärlden fungerar så och varför skulle vi skilja ut oss? Historien är också fylld av människor som fick allt serverat på guldsked men miste allt men också med människor som inget hade men byggde sitt eget imperium. Visst är det ytterligheter i mångt och mycket men samtidigt döljer sig en sanning där.

Utgå ifrån att inget händer om du inte gör något själv. Det har jag berättat i varierande ordalag för våra barn. Det har på ett eller annat sätt givit effekt och så även kring pengar - pengar kommer inte bara flygande. Det gör det dock för andras barn och ibland har ett styng av avundsjuka skönjats hos ett av barnen, åtminstone. Pappa, varför har jag inte hundratusen kronor som jag får när jag fyller arton år? Så som Nisse, Lisa och Bengt?

Ja, det beror på att vi inte är snälla föräldrar - där snäll översätts till naiv. Om du vet att du ska få en stor summa pengar en dag i närtid, vilka incitament har du då att anstränga dig i uppfinningsrikedom och handling? Om du inte behöver anstränga dig för att få en hundralapp, hur ska du då kunna veta pengars värde i insats, tid och möda? Vad har du för anledning i att förstå vad ränta och amortering är? Eller sparandets magi?

Hur andra väljer att göra är deras val. Men när saken kommer upp i ett samtal eller diskussion så ser jag ofta en besvärande min hos dessa som ständigt rullar den röda mattan framför sina barns fötter. De rycker uppgivet på axlar, de suckar och de ursäktar sig med att vad ska man göra. Ja vad ska man göra? Kanske ingenting alls?

Erfarenheter måste byggas. Är min veckopeng slut är den slut. Om jag inte städar mitt rum uteblir månadspengen. Om jag inte jobbar, fast jag bor hemma, så har jag inga pengar att göra något för. Om jag inte planerar för mitt eget liv utanför mitt barndomshem kanske jag måste flytta ändå. Om jag är tjugotre år utan en plan är jag fortsatt fattig och medellös. Jag kanske inte kan förverkliga mig själv,  välja att ta ett sabbatsår eller läsa kurser på universitetet som inte leder till ett jobb - bara för att jag vill det. Jag kanske, kanske måste bli vuxen och försörja mig själv?

Jag lämnade mitt föräldrahem som sjuttonåring. Det var mitt val och jag såg aldrig tillbaka. Jag gjorde många erfarenheter, allt från goda till riktigt trista. Mina föräldrar fanns alltid där, i bakgrunden, när jag behövde träffas, prata eller till och med låna en slant. Jag fick dock aldrig några pengar men kanske en sak jag behövde. Jag var vuxen i själen vid de tjugo.

Föräldraskapet är att vara där om barnet faller - om det är ett år gammalt eller kanske tjugo år. Kanske lyfta på fötter och torka av en tår på kinden. Kanske att inte lyfta upp alls utan ge stöd i hur man gör på bästa sätt för att resa sig. Barn är olika men min övertygelse är att om man gör det för lätt för sitt barn blir de inte tillräckligt dugliga. Livet är underbart men också ibland svårt.

Vissheten kring att jag och fru Penning har möjligheterna att stötta våra barn, om och när det behövs, är vår frihet och vårt lugn. Det mest intressanta är att våra barn inte har några förväntningar vilket är bra - förväntningar är besvikelsens moder.

I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd. Och nog smakar det brödet bäst?






Kommentarer

Populära inlägg