Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte.

Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprakt …

Statens långa fingrar


Höja skatter, från en redan skyhög nivå, höjs nu som argument för att vi i Sverige inte har en fungerande krisberedskap eller vårdapparat. Nu senast har det förespråkats en återinförd fastighetsskatt från många läger, allt från vänsterpartiet till liberalerna, för att möta det svåra ekonomiska läget. Det är mer än måttligt provokativt - den är alltid i sin ordning att slå mot den skattebetalande medelklassen för att föda allt och alla. Jag anser att det är skrämmande och djupt tragiskt.

Mången populistisk debattör har nu skyllt orsakerna på marknadsekonomin, för låga skatter och för liten offentlig sektor. Det är mer än genant att läsa. Sveriges bristande krisberedskap beror knappast på för låga skatter och för liten stat utan på en ofokuserad, ineffektiv och allomfattande offentlig sektor samt på felaktiga beslut över tid.

Svenska bostäder är till stor del betalda med lånade medel. Någon garanterad värdehöjning i att äga en bostadsrätt eller villa existerar inte. Att beskatta människors boende är fel eftersom det inte är en kapitalplacering utan just en - bostad. Ett återförande av fastighetsskatten med 1 procent innebär en tredubbling av fastighetsskatten med den kommunala fastighetsavgiften inräknad för en genomsnittsvilla i Sverige går då från 8 349 kronor till 22 800 kronor per år. För en tvårumslägenhet pratar vi om en tolvdubbling.

Man argumenterar med ordet rättvisa? Och vad är rättvisa, då? Ska den som ägt sin villa i fyrtio år tvingas flytta på grund av höjda skatter bara för att grannarna sålt sina hus dyrt? Som räddning för den som får en fastighetsskatt som man inte har råd med föreslås belåning eller att skatten skjuts upp till dess att hemmet sålts. Vad som händer om skulderna skulle överträffa försäljningspriset framgår inte. Rättvisa är vad vänstern alltid argumenterar med men då ska det vara mer rättvist för vissa.

Det Penningska palatset, som är en trävilla med mossa på taket, skulle kosta oss 27 750 kronor per år istället för fastighetsavgiften på 8 349 kronor. Vi blir inte glada men behöver inte flytta. Sambandet mellan höga taxeringsvärden och höga inkomster är dock inte lika starkt som många antar. Med nya siffror från SCB är det så att fyra av tio som äger ett småhus med ett taxeringsvärde på 4 miljoner kronor eller mer är låg- eller medelinkomsttagare.

Så hur tänker man? Bostaden som beskattas genererar i regel inte intäkter att betala skatten med. Vi köper våra bostäder med hårt beskattade pengar och den som köper ett småhus betalar även höga stämpelskatter vid köpet och vid försäljning av småhus och bostadsrätter beskattas en eventuell värdeökning. Det är så provocerande! Människor bor inte i värdepapper!

Renovera ditt kök för skattade pengar och skatta sedan för köket varje år tills det är utslitet? Nej tack, det här Sverige vill jag inte ha där vi fortsatt och i ökad omfattning ska beskattas med absurda metoder.




Kommentarer

Populära inlägg